Sedan åtminstone tjugo år tillbaka har ordet ”fyrstegsprincipen” funnits med i alla trafikplanerares och trafikpolitikers vokabulär. För utomstående kan ordet verka obegripligt, men det handlar om att utifrån fyra steg tänka till och välja en trafiklösning som fungerar, givetvis, men till så små samhällskostnader som möjligt. Nästan alltid ger samma lösningar både en minskad klimatpåverkan och en bättre stadsmiljö.
Vinjettfoto: StockSnap
I DET FÖRSTA steget funderar man på om trafikproblemet går att lösa genom att behovet av trafik helt enkelt minskar, eller går att styra om. Måste så många människor passera samma knutpunkt vid samma tillfälle, och måste det ske med en person i varje bil? Andra steget handlar om att lösa problemet med bara små justeringar. Kanske det räcker med att ändra trafikljusens intervall, eller justera busstidtabellen? I det tredje steget funderar man på begränsade ombyggnader och i först i fjärde hand väljer man att bygga nya vägar.
SÅ LÅNGT ÄR alla överens.Men verkligheten ser annorlunda ut. Gång efter annan blir det nya eller ombyggda bilvägar, även när förstudierna visar att de två översta stegen innehåller fullgoda lösningar. Vägar kostar pengar att bygga och underhålla, men leder nästan alltid till att trafiken ökar ännu mer, och att man förr eller senare hamnar i samma situation igen. Under tiden ökar utsläppen, bullret och trängseln.
GRÖNA BILISTER HAR på Trafikverkets uppdrag tittat närmare på frågan, och presenterar sina iakttagelser dels på ett seminarium i Almedalen (se nedan), dels i boken ”Vänd på pyramiden! Planering för en hållbar mobilitet” som kommer ut i höst.
DET FINNS FLERA skäl, alltifrån att trafikplanerare inte vågar lita på lösningar man inte är van vid till att nya vägar är ett enkelt sätt att tillmötesgå den opinion som tycker det blivit för trångt för bilarna. Men pengar talar också sitt tydliga språk: Staten, via Trafikverket, ser gärna att kommunerna väljer de enkla lösningarna, men ger bara statsbidrag till om- och nybyggda vägar. Då försvinner de enkla lösningarna ur regionernas länstransportplaner och därmed också ur kommunernas planer. Här måste, menar Gröna Bilister, regeringen ge Trafikverket en ny och tydligare instruktion, så att statens medfinansiering flyttar fokus från ”utbyggd infrastruktur” till ”hållbar mobilitet”.
RIKSDAGEN HAR ENATS om att den svenska vägtrafikens klimatpåverkande utsläpp ska minska med 70 procent från 2010 till 2030. Det kräver mer än nya fordon och nya bränslen, och där är en fyrstegsprincip som tillämpas i praktiken en förutsättning för att nå målet. Men det handlar om så mycket mer än klimat. De enkla åtgärderna – rätt genomförda – bidrar till en bättre tätortsmiljö och till bättre folkhälsa, och får stadens dyrbara utrymme att räcka till mer än trafiklösningar.
Fredrik Holm / Gröna Bilister
