Sudan: oljediktaturen lågutblandas
Sudan är känt som en av världens obehagligaste oljediktaturer. Men de senaste åren har landet gått från att vara stor oljeexportör till att importera oljan dyrt, och plötsligt är intresset för biobränslen stort. Kan det rentav vara början till en demokratisering?
Trevligt folk, hemsk diktator
Att besöka Sudan och dess huvudstad Khartoum är en udda upplevelse. Många hemmavid är oroliga för min säkerhet men jag har sällan känt mig så säker någonstans. Omar al Basheer är tveklöst en av världens stora skurkledare, men befolkningen oerhört vänlig och nyfiken – inte minst eftersom det inte finns några turister här. Avstånden är enorma och vägarna ofta fyrfiliga eller mer. Många har fina bilar, lika många sitter vid vägkanten och tigger. 45 % av befolkningen lever i absolut fattigdom.
Plötsligt oljeimportör
När Sydsudan blev självständigt 1 juli 2011 blev rest-Sudan i ett slag en oljeimporterande nation eftersom 75 procent av oljereserverna finns i Sydsudan. Det har tagit tid för den nya verkligheten att sjunka in, särskilt som Sydsudan under de första åren delar sina oljeintäkter med Sudan. Den överenskommelsen är nu på upphällningen, det som återstår är bara ganska magra intäkter från transporter i pipelines till utskeppningen i Port Sudan och viss raffinering av oljan – men Sudans raffkapacitet räcker inte ens för den egna konsumtionen. Även dessa intäkter är hotade, genom att Kenya och Uganda föreslår en pipeline söderut istället, vilket Sydsudan skulle föredra framför att bidra ekonomiskt till Sudans fortsatta maktambitioner.
Subventioner blir dyra
Sudan subventionerar bensin och diesel ner till ungefär tre kronor litern. Det är långt under världsmarknadspriset och en viktig del i att statsfinanserna är så dåliga, vilket drabbar skolan, vården och mycket annat. IMF slår också fast att ”bränslesubventioner är inte bara dyra för statskassan, men också ineffektiva och orättvisa; att ta bort dem skulle ge substantiella vinster för Sudan.” Eftersom fattiga inte har bil, gynnar subventionerna främst de rikare; nästan hälften har gått till de 20% rikaste.
Hösten 2013 minskades subventionerna kraftigt, vilket regeringen försökte koppla till ökade satsningar för de fattigaste. Budskapet gick dock inte hem, och det blev våldsamma upplopp med många döda.
Alternativ viktigt
Regeringen har av lättförståeliga skäl inga omedelbara planer på att ytterligare minska subventionerna, även om budgetunderskottet är dramatiskt. För att det ska vara möjligt, behövs ett fungerande alternativ. Det har vi, meddelar sockerindustrin.
Sudan är Afrikas tredje största sockerproducent efter Egypten och Sydafrika, men först 2009 började man i blygsam skala att också göra etanol av sockerrören. 2013 producerades cirka 65 miljoner liter, varav 90% gick på export. Resterande 10% används på den lokala marknaden för bl.a. målarfärg och tvättmedel – någon dryckessprit blir det inte i Sudan.
Sudan är därmed Afrikas näst största exportör av vattenfri etanol till EU, efter Sydafrika, vilket innebär att Sudan nu är den största aktören inom EU:s Everything but Arms (EBA) initiativ. Däremot säljs ingen etanol till USA, trots klart lägre priser än de inhemska producenternas, och trots att amerikanska kunder skrivit på köpeavtal. Det beror på att USA sedan 1997 har embargo mot Sudan kopplat till misstankar om stöd till terrorism. Sedan 2010 har reglerna ändå lättats så pass att 18 amerikanska företag nu har rätt att arbeta med Kenanas etanolutveckling.
Målet är nu att snabbt få upp produktionen, och att tillskottet huvudsakligen ska gå till låginblandning i bensin, vilket minskar beroendet av oljeimport och underlättar en utfasning av fossil-subventionerna. Etanolsatsningen involverar energiministeriet, och brasiliansk expertis har kallats in för att uppföra fabriker.
Tredubblad produktion
Sudans största sockerbolag Kenana, som huvudsakligen ägs av Kuwaits, Saudiarabiens och Sudans regeringar, planerar att drygt tredubbla sin etanolproduktion inom två år till 200 miljoner liter 2015, varav 50% för export. Genom ett samarbete med Nile Petroleum vill man få ut etanol på sudanesiska mackar, både för låginblandning och som E85. Enligt Kenanas vd Mohamed El Mardi El-Tijani är etanolen mycket billigare än bensin, samtidigt som bilens utsläpp minskar och oktantalet höjs för bättre prestanda. Samtidigt vill man erbjuda miljöanpassad gödning och djurföda. För att finansiera satsningen, söker Kenana ett tillskott på 500 miljoner dollar från huvudägarna och 200 miljoner dollar genom börsintroduktion i Sydafrika och Dubai.
Osman Zayan på Sudanese Sugar berättar om liknande planer, men säger att det förutsätter att regeringen lagstiftar om låginblandning; att konkurrera med subventionerad bensin är omöjligt. 10% etanol i all bensin kan nås med enbart molass, en restprodukt från sockertillverkningen, bortom det måste också själva sockerjuicen användas. Pressresten, bagassen, eldar Sudanese Sugar för att göra el till de egna anläggningarna och, på en av fabrikerna, för att sälja till nätet.
Saudiarabiska Tala har avtalat med sudanesiska delstaten Sinnar att odla sockerrör och jatropha på 70 000 hektar, för tillverkning av etanol och biodiesel som ska exporteras till Europa och Nordamerika, och säljas som jetbränsle till flygbolag från Mellanöstern.
Klimatnytta – och demokratisering?
Det finns inga officiella beräkningar av klimatnyttan av sudanesisk etanol jämfört med bensin och diesel, men så länge den görs av restprodukter är nyttan mycket stor och även i ett nästa steg, med sockerrör som grund, bör den ligga kring de 80% där brasiliansk etanol brukar hamna. Därmed klarar man med mycket god marginal EU:s utsläppskrav för förnybarhetsdirektivet, och krav på markanvändning och biologisk mångfald bör också vara lätta att uppfylla eftersom det är befintliga sockerrörsfält som används.
Återstår frågan om vi vill handla från diktaturen Sudan – många har ju argumenterat mot oljan bland annat utifrån att den kommer från diktaturer. Bevekelsegrunden kan i så fall vara att omställningen från olja till förnybart underlättar en demokratisering. Oljan är per definition i händerna på väldigt få aktörer, lätt att kontrollera och lätt att använda för att smörja sin egen kassa snarare än att gynna folket. Biobränslen är å andra sidan småskaliga, att bli sockerrörsodlare kräver inga jätteinvesteringar men ger basinkomster till tusentals småbönder. Det är absolut ingen garanti för demokratisering, men det kan vara en grund att bygga vidare på.
Mattias Goldmann
