Var skulle du vilja jobba: på ett sockerrörsfält i
Brasilien eller på ett oljefält i Sibirien?

Vinjettbild: sockerrörsfält utanför Sao Paulo. Foto: Wikimedia Commons

Förmodligen inte på någotdera stället, om du haft andra alternativ. Den sociala hållbarheten hos våra drivmedel kan bli bättre. Hittills har dock diskussionen om arbetarnas och lokalbefolkningens livsvillkor nästan enbart fokuserat på biodrivmedel. En ny studie från f3 och KTH vidgar perspektivet. Den jämför sociala risker vid tillverkningen av såväl förnybara som fossila drivmedel från olika delar av världen.

Hur gärna vi än vill bli kvitt de fossila drivmedlen kommer vi ändå att använda dem flera decennier till, om än i allt mindre omfattning. Därför är det viktigt att se till att de produceras på ett så anständigt sätt som möjligt.

Hur ser det ut idag? Vi har sett skräckexempel på hur livsbetingelserna i Nigerdeltat förstörs av oljeutsläpp, och vi har kanske läst om ständigt pågående oljeläckage i Sibirien som bland annat förstör fisket i floder och insjöar. Tack vare Johan Perssons och Martin Schibbyes fångenskap i Etiopien fick många upp ögonen för hur en auktoritär centralmakt kan begå övergrepp på lokalbefolkningen på grund av ekonomiska intressen i olja. Å andra sidan utgår vi från att arbetarna på oljeriggarna i Nordsjön har schyssta anställningsvillkor, även om arbetsmiljön så klart är tuff. Den norska och danska staten behandlar sina medborgare väl.

Trots flera bra och dåliga exempel har helhetsbilden saknats. Den nya studien Social and socioeconomic impacts from vehicle fuels från f3 vill ändra på detta. Den använder så kallad social livscykelanalys, som försöker ta hänsyn till alla faktorer: mänskliga rättigheter, arbetsförhållanden, hälsa och säkerhet, kulturellt arv, maktförhållanden och socio-ekonomisk påverkan. Studiens källmaterial är en omfattande databas över ”social hotspots”. De sociala risker som identifieras värderas som låga, måttliga, höga eller mycket höga. Genom att addera antalet höga eller mycket höga risker i produktionskedjan kom rapportförfattarna fram till följande diagram.

Som synes beror de sociala riskerna mycket mer på var i världen drivmedlet produceras än på vilket drivmedel det rör sig om. För svensk del är det intressant att olja från Ryssland och Nigeria medför så stora risker, eftersom det är viktiga importländer. Vi importerar dessutom allt mer rysk olja i takt med att nordsjöoljan sinar. År 2012 kom 42 % av den importerade råoljan från Ryssland, medan 5 % kom från Nigeria. (Nordsjöolja från Danmark, Norge eller Storbritannien stod tillsammans för 46 % av importen.)

Det är också uppenbart att de sociala riskerna vid etanoltillverkning är betydligt lägre i alla undersökta länder än vad de är vid oljeutvinning i våra viktiga importländer Ryssland och Nigeria. Hur kan det komma sig att det talats mycket i media om det slitsamma arbetet på sockerrörsfälten i Brasilien, samtidigt som det farliga arbetet på de sibiriska oljefälten knappt ens nämnts? Importen av brasiliansk etanol är dessutom marginell jämfört med importen av rysk olja.

För biodrivmedel finns numera frivilliga certifieringar som ska säkerställa att de sociala hållbarhetskraven uppfylls. Det gäller t ex Svanen, RSB, RSPO och Bonsucro. De kan jämföras med rättvisemärkning eller kravmärkning av kaffe. Allt fler producenter av biodrivmedel använder sig av dessa märkningar.

För fossila drivmedel finns inget sådant. Problemet är att råoljan som används till bensin och diesel mycket sällan går att spåra tillbaka till källan. Inte ens drivmedelsbolagen själva vet exakt varifrån deras olja kommer. Därmed blir det meningslöst att försöka ”rättvisemärka” viss bensin. De svenska drivmedelsbolagen försöker trots allt att lyfta de sociala frågorna. De har infört uppförandekoder för sina leverantörer som innebär att relevanta konventioner från ILO (International Labour Organisation) måste uppfyllas. Huruvida detta ger någon praktisk effekt står skrivet i stjärnorna, eftersom det inte går att kontrollera.

För biodrivmedlen är läget helt annorlunda. Enligt EU-direktiv ska de gå att spåra tillbaka till odlingsplats och fabrik, åtminstone på massbalansnivå. Det innebär att etanol med olika ursprung kan blandas i produktionskedjan, men att det finns system som talar om hur mycket etanol med ett visst ursprung som förs vidare till varje ny länk i kedjan. Därmed är det i princip möjligt att välja ”rättvisemärkt” etanol på samma sätt som man väljer vindkraftsel.

Att kraven på de fossila drivmedlen släpar efter innebär en konkurrensfördel för fossilerna – de slipper de kostnader det innebär att anpassa processerna till hållbarhetskraven, att kontrollera att kraven följs, och att göra spårning möjlig. Vi missgynnar alltså med berått mod de drivmedel vi egentligen vill gynna. Naturligtvis ska vi inte sänka kraven på biodrivmedlen, tvärtom, men det är hög tid att ställa krav även på fossilerna.

Kan vi göra något innan dess? Ja, lite information har vi faktiskt att gå på. Sedan ett par år måste de svenska drivmedelsbolagen redovisa för Energimyndigheten från vilket land de importerar bensinen och dieseln. Om de raffinerar drivmedlet själva måste de redovisa från vilket land de importerar råoljan. Om bolagen märkte bensinen och dieseln med ursprungsland ute på macken skulle vi kunna välja bort drivmedel tillverkad av rysk och nigeriansk råolja. Studien från f3 och KTH visar att redan detta säger en hel del om vilka sociala risker som togs, även om vi inte vet exakt hur och var i landet oljan pumpades upp ur marken. En sådan märkning är ett av målen med Gröna Bilisters kampanj Jag Vill Veta.

Men om vi väljer bort stora volymer rysk och nigeriansk olja – kommer den inte då att ersättas med någon ännu sämre olja? Jo, risken är stor. Och det visar att vi måste komma bort från fossilberoendet även av sociala skäl, så snart det bara är möjligt.

Per Östborn, juni 2014

Läs mer
Elisabeth Ekener Petersen, Jonas Höglund and Göran Finnveden
f3 Report 2013:20