Gröna Bilisters rådgivare i beteendefrågor Angela Aylward föreslår morötter och knuffar.
Så var sista penndraget ristat, eller rättare sagt, den sista tangentknappen tryckt. Gröna bilister har sänt ett cirka tio sidor långt remissvar på SOU 2013:84 Fossilfrihet på väg, även kallad FFF-utredningen. Som rådgivare till Gröna bilister inom beteendefrågor bidrog jag med några reflektioner om morötter, piskor och knuffar från bilism till ökad cykling och kollektivtrafik. För handen på hjärtat, det finns inte idag och kanske inte heller i framtiden någon Miljöbil med stort M – om vi gör en livscykelanalys av bilen och jämför utsläppen med till exempel en cykel. Att minska bilismen i sig kommer därför att inom en överskådlig framtid vara en viktig målsättning för en Grön (mo)bilist.
Några av mina reflektioner på temat blev en del av Gröna Bilisters remissvar, annat blir ett utmanande tankestoff till er bloggläsare. För dig som hör talas om FFF-utredningen för första gången så behandlar den hur Sverige ska kunna nå regeringens målsättning om att vi år 2030 enbart driver fordon med förnybara bränslen. Den över 1000 sidor långa utredningen tar upp några viktiga förändringar utöver själva bränslet, så som ökad e-handel, mer distansarbete och mer cyklande.
Utredningen diskuterar även det nuvarande reseavdraget, som medger skatteavdrag för resor till arbetet som överstiger 10 000 kr (vid bilresor ska det också medföra en tidsvinst på två timmar mot om kollektivtrafik hade använts i stället). Utredningens kritik består bland annat av att reseavdraget uppmuntrar till bosättning långt ifrån kollektivtrafik och långt ifrån arbetsplatsen, när snarare motsatsen vore det eftersträvansvärda i en energieffektiv samhällsomställning. Utredningen är dock modest i sina förslag och kommer fram till att nivån kan höjas till 12 000 kr och milersättningen sänkas till 15 kr, krav på särskild redovisning av avståndet till kollektivtrafik och öka kontrollen av fusk. Så långt, allt väl.
Men om vi vänder på perspektiven istället – varför inte ge en saftig morot till alla vardagens miljöhjältar som trängs på bussar och blir lomhörda på spårvagnar. Låt alla resor till arbetet med kollektivtrafik vara avdragsgilla i deklarationen. Från första kronan. Och cyklisterna skulle kunna uppmuntras med ett reseavdrag för servicekostnader eller kanske till och med nyinköp av en cykel. Resultatet blir en incitamentsstruktur som gynnar den som gör det miljöriktiga istället för som idag, den som är miljöbov.
Utöver morötter till den som gör rätt så behövs knuffar in i nya vanor. Beteendevetenskapen har på olika sätt visat att människan är ett vanedjur och gärna gör som andra gör. Vi letar efter bekräftelse och social acceptans och vill bli belönade när vi gör rätt. Det innebär att även om vi blir varnade för att det är klimatdåligt och hälsovådligt att köra bil så fortsätter många av oss om vi tror att alla andra ändå gör det. Nyttan av att ställa bilen är dessutom abstrakt – vad hjälper det egentligen? Resultatet eller ”belöningen” är inte omedelbar och synlig, varken för hälsan eller klimatet.
Ett sätt att knuffa bilisterna till cykelspåret eller kollektivtrafiken med en omedelbar klapp på axeln skulle till exempel kunna vara att bussen utrustas med en klimatdeklaration på karossen;”Passagerare på denna buss bidrar till 900 % lägre utsläpp per person och mil jämfört med bilisterna” (eller något liknande, procenttalet är bara ett exempel). Bland annat Västtrafik har gjort något liknande på sina bussar med budskapet ”Åk med oss och bromsa växthuseffekten”. Men för att upplevas som en bekräftelse och fungera som en knuff så tror jag kommunikationen vinner på att var mer specifik och kopplad till individens insats. Och klimatdeklarationen ska alltid finnas där, inte bara under en kampanj. Jämför med varningarna på cigarettpaket; de måste ju alltid finnas, på varje paket. Inte bara under en kampanj någon gång emellanåt…
Lokala torg och busshållplatser skulle kunna annonsera på stora annonstavlor som förändras i realtid: ”Idag tar 41 % av de boende i Lunden bussen eller cykeln till arbetet och bidrar till 19 % mindre luftföroreningar för sina grannar. Är du en av dem?”.
Elcykelkampanjer från kommuner och regioner skulle kunna framhålla att elcykeln bidrar med 0,6 gram koldioxid per kilometer jämfört med en supermiljöbil som får släppa ut 50 gram koldioxid per kilometer. Tänk er sedan att kommunen erbjuder en gratis liten mätdosa till cykeln, kopplad till sociala medier, som i realtid visar hur mycket utsläpp som cykelresan sparar. I bästa fall skulle dosan även i starten på varje resa med munter stämma säga ”Tack NN för att du cyklar”. Dina barnbarn får nu en större chans till en god uppväxtmiljö”.
Kombinera detta med en road diet eller ”piska” för bilisterna där fyrfiliga bilvägar blir tvåfiliga (då återstår en körbana i varje riktning) till förmån för att cyklisterna får plana, väl underhållna och breda ”cykelmotorvägar”.
Vilken stadsbo skulle inte vilja bli cyklist efter det?Naturligtvis kommer det finnas gott om goda skäl att fortfarande ta bilen ibland. Särskilt på längre pendlingssträckor. Här behöver moroten bli ännu starkare. Vad sägs till exempel om en slags förstaklass på bussen (liknande första klass på tåget), med gratis dagstidning, kaffe och fralla? Skulle det kunna locka över de allra mest inbitna bilisterna?
Angela Aylward
Beteendevetare och grön bloggare