Johanna springer för livet, för oss alla…
I dag kommer jag att springa en sträcka i det direktsända loppet ”Run For Your Life”, en klimataktion initierat av Riksteatern som vill uppmana till klimaträttvisa och en hållbar framtid. Loppet pågår dag och natt och tog sin början i Kiruna den 9/11. Under 20 dagar kommer 1 000 människor att springa 4 500 km med klimattoppmötet i Paris i sikte. Längs vägen berättas 1 000 personliga historier om varför man valt att springa. Ensam kan vi inte springa till Paris, däremot kan vi göra det tillsammans. Likaså kan vi inte ensamma lösa klimatfrågan, men kraften i att alla gör något är stark.
Som titeln ”Run For Your Life” speglar springer vi för livet, för Paris och de många liv som obarmhärtigt släktes i fredags, men också till Paris, en plats där grunden (om allt går enligt förhoppningarna) kommer att läggas för de kommande årens viktiga arbete för att stävja klimatförändringen till en säker nivå, vars otaliga människors liv och vår framtid beror på. Loppet kan följas live, på plats och på #Runcop21 på Twitter.
Klimatfrågan ligger mig och Gröna Bilister varmt om hjärtat, nedan kan du läsa min personliga berättelse om varför jag springer.
Johanna Grant
Start time: 16 November, 11.02
Distance: Ca 1,5 km From: Rinkebysvängen 46
“I run for life and a robust climateagreement in Paris”
“Jag arbetar med klimatfrågan varje dag, både som klimatstrateg på ZeroMission och ideellt som ordförande på Gröna Bilister.
Förra vintern besökte jag ZeroMissions klimatkompensationsprojekt i Malawi, ett avskogat land som drabbas hårt av klimatförändringar. När vi kom till Malawi var det slutet av torrperioden och alla väntade på regnet som var senare än vanligt. Vår chaufför Moses stannade bilen och visade oss en uttorkad flodbädd och berättade att det var första året den sinat, i vanliga fall brukade där alltid flyta vatten.
Vi klev ut ur bilen och jag blickade ut överlandskapet. Plötsligt kom två kvinnor gåendes bärandes tunga vattenhinkar på huvudet. De gick på en bro, över floden där vattnet tidigare hade flutit. Hur långt hade de fått gå för att hämta vatten? Jag tog en bild på ögonblicket som nu är min bakgrund på datorn, det är en ständig påminnelse för mig om vad som pågår. Här och nu. När det efterlängtade regnet tills sist kom ett par veckor senare lamslogs 1/3 av landet, barn spolades bort på väg till skolan och hus förstördes. I Malawi, liksom i många andra sårbara ställen, finns inga klimatskeptiker.
När jag kom hem från resan möttes jag av den milda svenska vintern. Mina två barn övade på sina Lucia-sånger, iklädda galonkläder och sydvästhattar i hällregn på förskolans gård.
Vi är den första generationen som känner av effekterna av klimatpåverkan som vi människor har orsakat. Och vi är den sista som kan göra något åt det. Det är ett ansvar jag vill ta. Därför springer jag nu, för de två kvinnorna i Malawi, för världens skogar, för mina barn, för vår framtid och för mod och ledarskap under klimatförhandlingarna i Paris.”
