Gör det möjligt för bekvämlighetsmänniskan att lösa sitt vardagspussel utan bil, skriver Johanna Grant, ordförande för Gröna Bilister.
Att bilen måste anpassas till planetens gränser och bli ren och fossilfri är en central uppgift som förmodligen inte någon ifrågasätter i ljuset av klimathotet. Men i växande städer, där konkurrensen om den dyrbara ytan är hård, räcker det inte. Bilen tar plats. Både i fysisk bemärkelse, men även i hur den påverkar våra dagliga liv i staden. En ny studie visar till exempel att en genomsnittlig stockholmare spenderar ungefär 17 dagar i bilkö om året, det vill säga ungefär en halv semester! I Göteborg är motsvarande siffra ungefär en vecka.
Av alla bilresor som görs är ungefär 73 procent kortare än en mil. Vårt generella stillasittande har blivit ett nytt folkhälsoproblem som likställs med rökning. Vi har format ett bilsamhälle och bilsamhället formar oss. Och det formar våra barn.
I Gröna Bilister säger vi inte nej till bilen, men sätter framförallt ett stort fokus på vikten av klimatsmart mobilitet och behovet av beteendeförändringar för att nå klimatmålen, men även som en nyckel för att utveckla mer hållbara och levande städer. En transportsnål stadsplanering där den eget ägda bilen får en minskad roll är avgörande. Det innebär inte att vi ska resa mindre, utan snarare tillgängliggöra alternativ till bilen som gör den mindre konkurrenskraftig. Samhällsvinsterna är många, men ställer stora krav på målstyrd planering, samarbete över gränserna och regionerna, modiga beslut och kanske även en gemensam vision om vad som utgör en attraktiv stad? Vilket sorts liv vill vi egentligen ha?
Att planera städer som är mer mänskligt orienterade är något den danske arkitekten Jan Gehl ägnat ett helt arbetsliv åt och som jag tycker är en inspirationskälla på området. Gehl gick i arkitekturskola under ”det värsta modernistiska” 60-talet men fick nya perspektiv på stadsplanering efter att han gifte sig med en psykolog. Hans intressanta slutsats är att vi vet mer om lämpliga habitat för bergsgorillor och sibiriska tigrar än om vad som är det lämpliga habitatet för vår egen art homo sapiens.
Förståelse för människors attityder och ambitioner saknas i stadsplanering, men det är just här lösningen ligger. Om man tänker på hur vi har levt historiskt gjorde vi det i stammar, i stora byar och i släkter. Vår instinkt är att umgås med varandra. Och precis som nya vägar föder mer trafik, är hans iakttagelse att gemensamma ytor och offentliga rum för människor skapar mer möten och vitalitet. Liv uppstår på platser där vi får chans att mötas.
Gehls förslag till en enkel policy för stadsutveckling är ”i den här staden kommer vi göra allt för att bjuda in folk att gå och cykla så mycket som möjligt inom ramen för vardagslivet”. Nyckelordet är just att ”bjuda in” genom att prioritera framkomlighet för gång, cykel och kollektivtrafik och göra dem tillgängliga och attraktiva.
Köpenhamn är ett utmärkt exempel som visar hur vitaliteten i staden ökar när bilen inte längre tillåts att vara normen för resande. Hur vi bygger våra städer påverkar människans resval och livsstil. En transportsnål, tillgänglig och människoorienterad stadsplanering är en förutsättning för att skapa hållbara städer. Men då måste bekvämlighetsmänniskan ges möjlighet att lösa sitt vardagspussel genom andra effektiva och klimatsmarta mobilitetslösningar än bilen och som lätt kan kombineras under en resa. Sverige kan lära sig mycket av sin granne.
Johanna Grant, Ordförande Gröna Bilister och klimatstrateg på ZeroMission
20 april 2016
