Juni 2017, samma månad som Trump väljer att lämna Parisavtalet och sätta framtiden på spel, antar Sveriges riksdag ett unikt klimatpolitiskt ramverk inklusive en klimatlag som i princip gör det olagligt att prioritera bort klimatet.
”Det är förmodligen det viktigaste beslut som vår generations politiker kommer att fatta” sade Stefan Löfven under en presskonferens tidigare i år. Utsläppsmässigt sett är Sverige obetydligt ur ett globalt perspektiv, men efterfrågan på ledarskap och framstående exempel har väl aldrig varit större än nu då världens länder måste sluta upp och fylla tomrummet. Sverige har alla förutsättningar att visa vägen!
För vägtrafiken, en av Sveriges klimatmässiga akilleshälar, medför ramverket ett konkret mål att minska koldioxidutsläppen till 70 % år 2030 i jämförelse med 2010. Det får ses som en politisk kompromiss i ljuset av vad vetenskapen kräver, men skapar trots allt en efterlängtad tydlighet. En målstyrd utveckling ställer, åtminstone i teorin, krav på att rejäla styrmedel införs, inte minst att små och stora beslut tas i rätt riktning. Frågan är om 13 års omställningstid är tillräckligt för att få till den snabba ketchupeffekt som behövs – i praktiken?
När det kommer till teknisk utveckling finns det anledning att vara hoppfull. Det räcker med att gå 13 år tillbaka i tiden för att inse att mycket kan hända på kort tid. En tillbakablick ger också perspektiv på var vi står i nuet. Gröna Bilisters årliga lista ”Miljöbästa Bil”, ett signalement för föreningen sedan den startades år 1994, är en riktig informationsskatt. Den är inte bara en rankning av marknadens utbud av bilar ur miljö- och säkerhetssynpunkt vid en viss tidpunkt, utan även en spegling av 23 års teknikutveckling.
Det första testet som publicerats på webben är från 1999. Då fick en miljöbästa bensinbil i storbilsklassen dra upp till 9,2l/100 km på ett finalfält som dominerades av fossilbilar, men som faktiskt även inkluderade fem elbilar. Med en räckvidd på ca 6–8 mil och en maxhastighet på 90 km/h hade dessa förmodligen allt annat än en ”rolls royces-status”. 13 år tillbaka i tiden, år 2004, fanns inga elbilar med på listan, däremot fortsatte bensinbilarna att dominera även om biogasen fått fotfäste och ett litet antal etanolbilar. Det ger perspektiv!
De tre senaste åren har Gröna Bilister skärpt kraven och endast nominerat bilar som kan köras oberoende av ett fossilt bränsle. Vi efterfrågar även ett internationellt krav på biltillverkarna för att få enhetlig information om tillverkningens miljöpåverkan ur livscykelperspektiv. Under senaste rankningen, Miljöbästa Bil 2017, klarade 39 modeller nålsögat, varav 19 bilar bestod av laddbara modeller och 19 stycken utgjorde biogasbilar. Det senare ett “all time high”!
Med en tillbakablick i tiden kan man konstatera att mycket har hänt. Med facit i hand har miljöbilsdefinitioner och subventioner varit ryckiga och skapat osäkerheter, men trots det har tekniken tagit språng. I dag står det klart att det finns ett driv. Vi ser det både hos politiker och viktiga marknadsaktörer. Att sia om hur startfältet i Miljöbästa Bil kommer att se ut om 13 år är en spännande uppgift, om det ens består av enskilda bilmodeller för privat ägande?
Tekniska framsteg har potential att framkalla en ketchupeffekt, men klimatutmaningen löser vi inte med att t.ex. enkelspårigt ersätta förbränningsmotorn med eldrift. För att nå klimatmålen behöver bilismen minska! Och det är i världens städer och kommuner det måste ske. Eftersom utsläppen till stor del beror på våra reseval, attityder och livsstil, behöver det bli lätt och attraktivt för bekvämlighetsmänniskan att göra rätt. En hållbar mobilitet är hållbar utveckling i praktiken. Stadsplanering i kombination med digitalisering och en förståelse för människors beteende är viktiga verktyg för att få fler bilister att bli ”mobilister”. Med 13 år kvar är det hög tid att fokusera på vem staden först och främst är till för. Människorna, inte bilen. När den ketchupeffekten kommer, finns det stor anledning att känna hopp!
Johanna Grant
Ordförande i Gröna Bilister
