Härom veckan deltog jag och Gröna Bilister på invigningen av Stockholms första laddgata för elbilar. Med det tycks även ett nytt begrepp har fötts! Spännande i sig fastän det i praktiken egentligen inte innebär något annat än en samling av flera laddplatser, både normal-och snabbladdning på gatumark.
På Strandvägen 27 invigdes åtta laddstationer i samarbete av Eon och Stockholm stad. Även Taxi Stockholm och DriveNow var på plats med sina fordon vilket skvallrade om laddgatans potentiella kunder. Ytterligare 14 nya laddgator kommer invigas under sommaren som möjliggör 100 nya laddplatser för elbilar i Stockholms innerstad.
I mitt korta anförande passade jag på att sätta in konceptet laddgata och elbilens roll i omställningen i det större sammanhanget. Elbilens fördelar är ju otvetydiga. Inte bara är de energieffektiva, tysta och avgasfria, de kan dessutom köras på förnybar el med nära noll emissioner. På så sätt förflyttas utsläppen från vägtrafiken till elbolagen vars emissioner ligger under taket för EU:s utsläppshandelsystem. Däremot kvarstår fortfarande problem med brytning av sällsynta jordartsmetaller i socialt utsatta miljöer, en mer klimatpåverkande tillverkning samt en avsaknad återvinning av batterierna. Så länge dessa utmaningar inte hanteras (vilket de förväntas göra i takt med att volymerna ökar) får de inte glömmas bort. Men trots det står det helt klart att elbilarnas genombrott är inom räckhåll och utgör en viktig pusselbit i klimatomställningen.
Om 13 år ska vi ju som bekant ha en fossiloberoende fordonsflotta. Det är en extremt kort tid att ställa om på. Samtidigt lever vi i en innovativ tid med en snabb teknikutveckling. Det räcker med att gå 13 år tillbaka i tiden för att inse att mycket kan hända på kort tid. En tillbakablick ger också perspektiv på var vi står i nuet. Gröna Bilisters årliga lista ”Miljöbästa bil”, ett signalement för föreningen sedan den startades år 1994, är en riktig informationsskatt för den nördige.
Det första testet som publicerats på webben är från 1999, samma år jag själv tog körkort. På den tiden fick en miljöbästa bensinbil i storbilsklassen dra upp till 9,2l/100 km på ett finalfält som dominerades av fossilbilar, men som faktiskt även inkluderade fem elbilar. Med en snitträckvidd på ca 6-8 mil och en maxhastighet på 90 km/h hade dessa förmodligen allt annat än en ”rolls royces-status”. 13 år tillbaka i tiden, år 2004, fanns inga elbilar med på listan, däremot fortsatte bensinbilarna att dominera även om biogasen fått fotfäste och ett litet antal etanolbilar. Det ger perspektiv!
De tre senaste åren har Gröna Bilister skärpt kraven och endast nominerat bilar som kan köras oberoende av ett fossilt bränsle. Under de tre senaste rankingarna har titeln Miljöbästa Bil bl.a. gått till elbilarna Tesla Model S, Nissan Leaf och Renault Zoe. För den senare har räckvidden fördubblats från ca 24-40 mil under ett år utan att påverka plånboken avsevärt. Idag kommer det så många nya bilmodeller att det är svårt att hänga med, och det står klart att det finns ett driv. Vi ser det både hos politiker och viktiga marknadsaktörer, allt från tillverkare till drivmedels- och energibolag. Att sia om hur startfältet i Miljöbästa bil kommer att se ut om 13 år är en spännande uppgift! Kanske sker den bekvämaste resan inte ens i bilen man äger?
Den största utmaningen för elbilens genombrott idag är egentligen inte tekniken eller politiken. Istället visar undersökningar, bl.a. av Energimyndigheten, att den största begränsningen framförallt handlar om kunskapen hos vanliga Svenssons som ska köpa bil. Trots att det finns en stor acceptans för elbilen, så räknar många nybilsköpare bort den i tron att ”den inte passar just mina speciella förutsättningar”. Istället köper man bil efter idén av ett behov (den årliga fjällresan) snarare än sitt faktiska behov. De flesta resorna som görs är trots allt under 1 mil och en genomsnittlig bil står parkerad 23 av 24 timmar. Ett annat problem som framkommer är att gemene man inte nöjer sig med alternativ till förbränningsmotorn förrän man har en räckvidd som motsvarar det traditionella systemet, som ju faktiskt har haft över 100 år på sig att etableras.
Det som gör laddgatorna bra i detta sammanhang, trots att det handlar om parkering i innerstans dyrbara gatumiljö, är att det hjälper till att ta bort föreställningen om räckviddsångest. Framförallt blir gatorna synliga skyltfönster för tekniken som visar upp att den finns! På så sätt kan man öka kunskapen, visa att tekniken funkar och är attraktiv och skapa ytterligare en knuff framåt för att proppen för elektrifieringen av bilar verkligen ska lossna!
Johanna Grant, Ordförande, Gröna Bilister
