Regeringen backade från ursprungsdeklaration av drivmedel vid pump med hänvisning till EU-regler. Ett mönster kan skönjas där regeringen låter miljöhänsyn stå tillbaka för andra intressen – samtidigt som man på tveksamma grunder skyller på EU.
Vinjettbild: Lucas Cranach den äldre, Eva (detalj)
Sommaren 2016 införde regeringen skatt på el från solceller för företag som producerar mycket sådan el för eget bruk. Det drabbade fastighetsägare som ville installera solceller på många hus. Regeringen motiverade skatten med EU:s regler kring statsstöd. Skatten hade tillkommit efter påtryckningar från de stora elproducenterna. De såg sin marknad hotad – och hotade själva med att dra Sverige inför EU-domstolen.
För att inte felaktigt få skulden gick EU-kommissionen ut och dementerade att EU:s regler förhindrar skattebefrielse. Regeringen svängde då och avskaffade skatten för företag med många mindre solcellsanläggningar. Fastighetsägarna kunde andas ut och solcellsutbyggnaden fortsätta.
Samma sommar 2016 aviserade regeringen att drivmedel skulle miljödeklareras på macken. Sverige blir först i världen med sådan konsumentinformation. Regeringen är värd en eloge för detta.
Energimyndigheten föreslog våren 2017 att drivmedlens klimatpåverkan, råvaror och ursprungsländer skulle redovisas. De stora drivmedelsföretagens branschorganisation SPBI satte sig till motvärn. De hänvisade bland annat till en paragraf i EU:s bränslekvalitetsdirektiv, som de menade gav företagen rätt att hemlighålla ursprungsländerna. Hot om EU-domstolen hängde i luften.
Våren 2018 var regeringen på väg att avstå från ursprungsdeklaration av detta skäl. Gröna Bilister och 2030-sekretariatet var inte övertygade om att den aktuella paragrafen var tillämplig. Vi ställde frågan till EU-kommissionen och fick ett glasklart svar: eftersom konsumentinformation om drivmedels ursprung inte regleras på EU-nivå kan medlemsländer införa nationell lagstiftning kring detta.
Regeringen svängde då och beslöt att införa ursprungsdeklaration vid pump. Uppenbarligen hade de inte själva gjort sig omaket att ställa denna enkla fråga till kommissionen.
I höstas kom dock EU-kommissionen själv med en invändning av annat slag: att deklarera ursprungsland talar till befolkningens fördomar mot utländska varor och utgör därmed ett handelshinder. Detta kan dock accepteras enligt EUF-fördraget om ursprungslandet är relevant konsumentupplysning.
Och ursprungslandet spelar roll: stora oljeläckage i Sibirien gör rysk olja mer miljöskadlig än olja från Nordsjön. Risken för regnskogsskövling är större om palmolja till HVO-diesel kommer från Indonesien än från Nigeria eller Thailand. Vissa EU-länder tillåter utvinning av naturgas med hydraulisk spräckning – med de miljö- och hälsorisker detta medför – andra inte. En studie från KTH visade för några år sedan att ett drivmedels sociala hållbarhet beror mer på dess ursprungsland än på vilket slags drivmedel det rör sig om.
EU anser uppenbarligen självt att ursprunget är relevant, eftersom det nya förnybartdirektivet innehåller krav att biodrivmedlens ursprungsland ska deklareras på webben som konsumentupplysning. Och EU har på eget initiativ infört ursprungsdeklaration av andra varor, som fisk och nötkött.
Enligt EU-kommissionen hade inte regeringen motiverat ursprungslandets relevans tillräckligt väl. Den hade i en inledande skriftväxling endast hänvisat till att ursprunget påverkar drivmedlets klimatpåverkan. Detta är förvisso sant, menade kommissionen, men klimatpåverkan visas redan som en egen parameter på miljödeklarationen. Därmed blir information om ursprungslandet överflödigt.
I sitt svar på kommissionens utlåtande argumenterade regeringen för att ursprungslandet är relevant även ur andra miljöaspekter. Ändå backade regeringen till synes självmant: den meddelade kommissionen att ursprunget inte längre ska deklareras vid pump, utan endast på webben.
Detta skedde trots att EU-kommissionens invändning var av principiell art. Om regeringen motiverade ursprungslandets relevans tillräckligt väl borde det därför vara möjligt att deklarera det vid pump likaväl som på webben.
Vid en riksdagsdebatt den 17 april frågade Jens Holm (V) miljöminister Isabella Lövin (Mp) om EU-kommissionen klargjort varför det är okej att publicera ursprungsländerna på webben, men inte vid pump. Han fick inget tydligt svar.
I sitt utlåtande hösten 2019 poängterade dessutom EU-kommissionen att den endast vänder sig mot att deklarera råvarans ursprungsland om det rör sig om ett medlemsland i EU/EES. Fältet skulle alltså varit fritt att deklarera ursprungsland om alla medlemsländer klumpades ihop till ”EU/EES”.
Det verkar som om regeringen backade innan frågan var ordentligt juridiskt utredd. Flera drivmedelsföretag är säkert glada över att nu slippa skylta på macken med ursprunget till sin bensin och diesel.
Om regeringen står på konsumenternas sida bör den ta tillfället i akt till en prövning enligt EU-rätten. Utslaget skulle vara av principiellt intresse: kan en enskilt medlemsland kräva ursprungsdeklaration av en vara om detta är relevant ur hållbarhetssynpunkt?
Det skulle möjliggöra en förbättrad miljödeklaration av drivmedel i en snar framtid, och öppna vägen för fler nationella initiativ för att stärka konsumentmakten.
Per Östborn, drivmedelsansvarig, Gröna Bilister, 24 maj 2020
Läs mer: Gröna Bilisters remissvar på Energimyndighetens föreslagna föreskrifter kring miljödeklaration av drivmedel (25 maj 2020)