Som Mona Lisa har sitt leende… Trots försöken att bringa klarhet i oljans ursprung får vi fortfarande nöja oss med gäckande antydningar, dubbla budskap, drastiska historier.
Bränslebranschen garanterar att vi inte får in rysk olja i Sverige, men ser samtidigt behov av bättre spårbarhet och deklarerar att den inte vet varifrån över hälften av oljan i vår bensin och diesel kommer. Gröna Mobilisters följdfrågor besvaras med tystnad.
Vi rör oss i ett skymningsland. Kommer EU:s nya krav att ursprungslandet ska deklareras i tullen att ge en svag nyans av ljus nånstans? Det frågar sig Gröna Mobilisters medarbetare Per Östborn i denna tredelade bloggpost, där han irrar sig djupt in i de fossila skuggorna.
Detta är del 2. Den tredje och sista delen publiceras på Gröna Mobilisters webbplats den 18 februari.
I den första delen
beskrevs Gröna Mobilisters försök att bringa klarhet i vilken myndighet som har ansvaret att se till att råoljans ursprungsland styrks när bensin och diesel importeras till Sverige, och våra försök att förstå hur detta går till. Ansvaret visar sig ligga hos Tullverket, men dess anvisningar kring vilken dokumentation som kan användas som ursprungsbevis är svävande. Bristen på ett generellt system för spårbarhet läggs i öppen dag. Läs del 1.
Fula fiskar döljer ansiktet
Varför är fossil energi ännu inte spårbar så att vi kan få en ursprungsmärkning värd namnet? Sådan spårbarhet finns ju sedan länge för bioenergi. Här följer en simpel teori som Gröna Mobilister ofta framfört.
Oljeindustrin är stark och försvarar sin marknad. Biobränsleindustrin är svagare och försöker slå in en kil i denna marknad. Det ligger i biobränsleindustrins intresse att spåra sina produkter för att kunna visa att de tillverkats på ett hållbart sätt. Fossila drivmedel kan aldrig bli hållbara och det ligger i oljeindustrins intresse att dölja detta genom att sopa igen spåren.
Åren 2011–2014 var spårbarhet för fossil energi på gång inom EU som en del i planen att tilldela olja med olika ursprung olika klimatpåverkan. Denna plan gick om intet på grund av kraftfull lobbying från oljeindustrin och från Kanada, vars tjärsandsolja skulle ha tilldelats betydligt högre klimatpåverkan än konventionell olja på grund av den energiintensiva och miljöförstörande utvinningsprocessen. Därmed skulle kanadensisk olja ha valts bort inom EU med tanke på det dåvarande kravet att minska den sammanlagda klimatpåverkan från alla drivmedel med sex procent till år 2020.
Maskeradbal
Svårigheten att garantera oljans ursprung ligger inte bara i bristen på spårbarhet, utan också i det faktum att oljeproducerande stater belagda med sanktioner gör allt vad de kan för att kringgå pristak och importförbud genom att dölja ursprunget. En hel del fusk skulle därför förekomma även om vi formellt sett hade ett perfekt system för spårbarhet. Fusket skulle dock bli lättare att upptäcka och gå till botten med.
Iran och Venezuela har varit utsatta för oljesanktioner under lång tid och har hunnit förfina metoderna att kringgå dem med hjälp av skuggflottan, vilket Ryssland nu drar nytta av. De tre länderna har ett tätt samarbete kring både utvinning och handel med fossil energi. År 2022 slöt exempelvis det statliga iranska oljebolaget NIOC och ryska Gazprom ett avtal värt 40 miljarder USD om exploatering av gas- och oljefyndigheter i Iran.
Förbudstider är maffiatider; tack vare rusdrycksförbudet i USA på 1920-talet kunde Al Capone kunde bygga ett kriminellt imperium genom smuggling och distribution av alkohol. Nu skär en liknande oljemaffia i Ryssland, Iran och Venezuela guld med täljkniv i mycket större skala. USA:s maffialiknande regim ger sig också in i leken.
Vapen, olja och falska pass
Samtidigt som beslutet togs sommaren 2025 om importförbud till EU av bensin och diesel tillverkad av rysk olja i tredjeland började sanktioner införas mot enskilda företag och personer i den ryska oljehandeln.
En av dessa är iraniern Hossein Shamkhani. Han beskrivs av EU som en centralgestalt i Rysslands skuggflotta och använder en labyrint av företag för att märka om rysk och iransk olja och dölja dess ursprung för export.
Enligt USA:s finansdepartement genererar detta handelsimperium tiotals miljarder USD i vinst. Genom att använda alias och skaffa pass i EU-länder som Cypern och Malta har Shamkhani och hans medarbetare blivit accepterade av västerländska finansinstitut och har levererat olja till bland annat Chevron och BP. Bloomberg rapporterar att Hossein Shamkhanis nätverk dessutom är en viktig kugge i Irans vapenexport till Ryssland.
Hossein Shamkhani är son till Ali Shamkhani, som varit Irans försvarsminister och numera är rådgivare åt dess högste ledare Ayatollah Khamenei. Ali Shamkhani skadades under USA:s bombningar av Irans kärnteknikanläggningar i juni 2025, men återhämtade sig och uttalar sig nu å Irans vägnar inför eventuella förhandlingar med USA. Den 5 februari 2026 utnämndes han till chef för ett nyligen instiftat försvarsråd som ska staka ut de strategiska riktlinjerna i Irans försvarspolicy.
Ali och Hossein Shamkhani tillhör uppenbarligen Irans yttersta maktelit. Enligt många analytiker vill familjen Shamkhani och många andra i Irans ledande skikt inte alls att oljesanktionerna ska avskaffas eftersom de gjort dem stenrika. När avtal med USA är på gång finner de på sätt att sabotera dem bakom en fasad av hårdför nationalistisk och anti-amerikansk retorik. I Iran kallas denna elit ”sanktionsmaffian”, och den antas ha kontroll över Irans ekonomi.
I höstas var Ali Shamkhani i blåsväder på hemmaplan i Iran av ett annat skäl. Privata filmer läckte från hans dotters bröllop, där hon står brud i urringad västerländsk klänning med bara axlar och Alis fru också är västerländskt klädd. Samtidigt var Ali var en av dem som skoningslöst slog ned de unga kvinnornas uppror mot regimens förtryck hösten 2022. Den tändande gnistan var att en 22-årig kvinna dödades för att hon bröt mot påbudet att bära hijab.
Venezuelas president betalar kontant i guld
Det verkar finnas en sanktionsmaffia i fler länder än i Iran. Tidigt på morgonen den 20 januari 2020 landade Venezuelas nuvarande president Delcy Rodríguez på Madrids internationella flygplats, trots att EU hade belagt henne med inreseförbud efter anklagelser om människorättsbrott och inblandning i valfusk vid presidentvalet år 2018. Rodríguez var vid detta tillfälle vicepresident. Med sig på resan från Caracas i ett chartrat privatplan hade hon Félix Plasencia, Venezuelas dåvarande turistminister och sedermera utrikesminister.
Den spanska socialistregeringens avsikt verkar ha varit att inkvartera de långväga gästerna i en villa utanför Madrid, men Rodríguez släpptes inte genom passkontrollen. I stället anlände Spaniens transportminister José Luis Ábalos till flygplatsen för överläggningar med venezolanerna i en VIP-lounge. Spaniens premiärminister Pedro Sánchez verkar ha deltagit i samtalet via telefon.
Syftet med detta säregna diplomatiska toppmöte var länge dunkelt. Det föreslogs att det rörde sig om den spanska regeringens relation till den venezolanska oppositionen, eller om det spanska oljebolaget Repsols framtida roll i Venezuela.
Vid en korruptionsutredning i ett helt annat ärende som genomfördes av Guardia Civil framkom dock hösten 2024 uppgifter i beslagtagna laptops och inspelade telefonsamtal som tydde på att den venezolanska delegationen år 2020 haft med sig 12 resväskor i sitt privatplan som innehöll 104 guldtackor till ett värde av 68 miljoner USD. Dessa värdefulla väskor verkar ha hämtats upp av diplomatregistrerade bilar från Venezuelas ambassad i Madrid utan att granskas av tullen.
Guldtackorna förefaller att ha varit betalning för den spanska regeringens hjälp att dölja ursprunget hos sanktionsbelagd venezolansk olja så att den kunde säljas på världsmarknaden till ett pris om cirka 100 USD per fat, i stället för att säljas svart till Iran för ungefär 30 USD fatet för vidare transport till Malaysia och Kina. Ryssland har ett liknande ekonomiskt intresse av att tvätta sin olja och använder skuggflottan för att inte fastna under det pristak på rysk olja som G7-länderna infört.
Hur lyckades då venezolanerna och spanjorerna att med gemensamma krafter dölja oljans ursprung? Jo, via ett företag som var registrerat i Genève, och som Delcy Rodríguez var delägare i, smugglades oljan från Venezuela till depåer i Dominikanska republiken, varefter den såldes till ett spanskt företag i den andalusiska staden Algeciras och förvarades i Gibraltar tills hugade köpare dök upp. Spanjorernas hjälp att öka oljans värde med 70 USD per fat var säkerligen värt alla guldtackor venezolanerna gav dem som tack.
Men varifrån kom dessa tackor? I en dator som tillhörde en affärsman som var spindeln i nätet i detta gyllene upplägg hittades skärmklipp på en flygplansrutt från Moskva den 1 januari 2020, via Zambia, och vidare till Caracas den 3 januari 2020. Om guldet verkligen färdades längs denna väg gjorde det en rejäl rundtur i världen innan det landade i Madrid. Arten av Rysslands inblandning i affären och vem som till slut fick del av de 68 miljoner USD guldtackorna var värda är oklart för undertecknad – precis som så mycket annat i detta skuggrike. Liksom Irans maktelit kramar guld ur oljesanktionerna kan Rysslands och Venezuelas eliter säkert göra samma sak – och kanske Spaniens.
Fortsättning följer
Nu ger sig USA också in i det maffialiknande spelet kring oljan. De knyter överenskommelser bakom lyckta dörrar med de venzolanska storspelarna Delcy Rodríguez och Félix Plasencia och använder emiratet Qatar som ekonomiskt nav i sin oljehandel. Med tanke på de ogärningar i Israel och Gaza som kan knytas till qatariska oljepengar känns det som om vi är på väg in i mörkrets hjärta. Finns det någon väg ut i ljuset? Läs mer om allt detta i den avslutande del 3 i denna bloggföljetong.
//Per Östborn, tf generalsekreterare Gröna Mobilister
Vinjettbild: utsnitt av Leonardo da Vincis målning Mona Lisa. Källa: Wikimedia Commons
