Detta är en personlig mobilitetsberättelse om hur jag under mitt vuxna liv förhållit mig till mobilitet. Jag heter Victor Bärring, jag är en 35 årig man som bor i den mellanstora staden Helsingborg med fru och två barn. Tidigare var jag generalsekreterare för min absoluta favoritförening, Gröna Mobilister, medan jag numera är en fristående skribent för föreningen.
Del 1 När livet var enkelt
Ålder: 21 – 25
Familj: Jag och sambo
Boende: Centrala Helsingborg
21 år gammal flyttade jag och min partner till Helsingborg, ungefär samtidigt som Helsingborgs IF senast vann fotbollsallsvenskan. En fantastisk sekelskifteslägenhet i centrum var ett rejält lyft från vårt lilla rum vi delade i Lund. Det var helt självklart för mig och min partner att inte äga bil. Vi bodde mitt i centrum och behovet var nära noll. Förutom behov saknade vi helt kulturen av att äga bil, båda var studenter och vi hade nyss bott i Lund där vi inte kände någon som ägde bil. Mobilitet för oss var samåkning, kollektivtrafik, cykel, gång och bilpool.
Under en kortare period hade min partner ett jobb som krävde bil för att hon inte skulle behöva tillbringa nätter på en busshållplats mitt i natten utanför Örkelljunga. Då införskaffade vi en svart Volvo S60. Mina starkaste minnen av den tiden är att vi helt plötsligt betalade 1000 kronor i månaden för en parkeringsplats (såklart är inte parkering gratis) och att jag körde ungefär lika lite som innan vi ägde en bil. Så när min partner bytte till ett jobb i Helsingborg var vi snabba med att sälja bilen. Under denna korta period hann jag bekanta mig med bilverkstäder, vilket under alla mina år som bilägare bara varit förenat med stress.
Rätt snart efter att vi sålt bilen var det dags att flytta cirka 800 meter i riktning från staden och uppför den för Helsingborgare kända backen Landborgen. Där blev kollektivtrafiken avsevärt sämre men avståndet till centrum var fortfarande bekvämt med både gång och cykel. Behovet av att äga en bil var fortfarande obefintligt.
Del 2 När livet förändras
Ålder: 25 – 28
Familj: Jag, sambo och dotter
Boende: Gångavstånd till centrala Helsingborg
Min partner hade skaffat heltidsjobb, jag läste en masterutbildning och vi hade köpt en bostadsrätt. Dessutom skulle vi bli föräldrar. Vi gjorde inga drastiska förändringar inför det kommande föräldraskapet mer än att konstatera att det var lättare att köpa bil än barnvagn. Med tanke på att vi inte hade tillgång till en parkeringsplats så kändes det mest jobbigt att äga en bil. De gånger vi lånade bil upptäckte vi hur frustrerande det är att behöva köra runt och just leta efter en parkeringsplats. Dessutom bodde vi nära sjukhuset så det var en baggis att gå till förlossningen, den biten höll inte min partner med om med facit i hand.
Jag kommer starkt ihåg när vi som nyblivna föräldrar var oroliga för att vår dotters skrikande om nätterna skulle skapa dålig grannsämja. Därför knackade jag tidigt i föräldraskapet på hos grannen som tidigare varit en främling för oss, det var nervöst. Han blev nästan arg för att jag kände den typen av oro och var ordentligt tydlig med att han inte hörde ett ljud. Nu när vi väl börjat prata så tog det inte många dagar innan han insisterade på att vi skulle låna hans bil ifall vi någonsin behövde. Alla har inte sådana grannar, men oj vad tacksamma vi var för att just vi hade det. Under denna period har vi alltså tillgång till en bil nära oss, vi är med i bilpool, vi samåker med kompisar, åker tåg en del och framförallt tar vi många långa promenader.
Så länge barn är små är deras mobilitet väldigt smidig, bilstolen kan passa på vagnen och om den inte gör det så är den smidig att bära. MEN när barn blir större och ska ha bakvänd stol som är helt omöjlig att bära, då är det ett helt annat projekt. Det är i slutet av denna perioden som bilpool går från smidigt till en extremsport.
Del 3 När livet förändras mer
Ålder: 28 – 32
Familj: Jag, sambo, dotter, son och katt
Boende: Mer än 4 km öster från centrala Helsingborg
Min dotter var 2 år när det var dags att flytta till en större lägenhet för hon skulle bli storasyster. Nu flyttade vi en bit från centrum, cirka 4 km, och bilpool var inte längre ett alternativ. Vi fick också reda på att det nybyggda bostadsområdet hade för lite parkeringsplatser så om vi inte vill ha våran så fanns det kö på just den platsen. Även om vi inte hade en bil ville vi behålla parkeringsplatsen och betalade för den tomma platsen ett par månader. Sedan var det dags. Jag och min sambo hade båda heltidsjobb och ett skriande behov av bil och vi hade redan satt vanan att betala för en parkeringsplats. Vi bestämde oss för att köpa en bil.
Jag kommer inte ihåg så mycket om hur det gick till mer än att vi bestämde oss för en dag när det skulle ske. Vi tittade först på en KIA som var hur fin som helst, både jag och min partner kände att den var för fin. Näst på tur var en vit Volvo V501. Vi provkörde den under stor tystnad, vi hade ju inte aning om vad vi höll på med. Men den kändes rätt och vi slog till! Det var en bil som ägts av myndighet, utrustad med brandsläckare och alkolås. Och en Volvo, tryggare än så kunde det inte kännas.
Det var en toppenbil och livet med bil hade stora fördelar. Fast det förde också med sig ett par ångestladdade situationer som återkom frekvent. Första gångerna jag skulle byta däck var hemskt, jag var usel på det och bevakades noggrant av min sambos mormor och morfar vilka agerade däckhotell. Värre blev det när vi upptäckte att däck är en förbrukningsvara, när jag köpte nya däck fick jag också en lektion i att snedslitna däck mest troligt betyder behov av hjulinställningar2. Jag fick även lära mig den hårda vägen hur viktigt det är att byta hjulmuttrar regelbundet3.
Att besiktiga bilen var alltid en lång väntan där jag såg framför mig hur fel skulle hittas. Spelade ingen roll att kaffet var gratis eller att personalen var trevlig, känslan var allt för lik att skriva tenta. De regelbundna servicebesöken, ibland rätt billigt och ibland väldigt kostsamt. Slutligen alla de gånger något gick fel med bilen. Att lämna en bil på reparation är för mig bara förenat med enorm stress. Varje gång hittades något extra som behövde fixas och tusenlapparna flög iväg på bromsok eller annat som jag bara kunde gissa vad det var för något. Lägg där till att lösa logistiken med att lämna bilen vid 07, sen ta dig från industriområdet till jobbet för att slutligen upprepa samma sak innan kl 16. Tur då att minnet var kort och att dessa dyra krångliga besök snabbt var glömda.
Men det kan inte nog poängteras att byta däck görs två gånger om året, besiktning en gång om året, service ungefär en gång om året (i vårt fall) och oförutsedda kostsamma reparationer mer sällan än vartannat år. Utöver dessa negativt betingade aktiviteter möjliggjorde egen bil en mängd resor som tidigare inte var möjliga och i allmänhet så bidrog vår bil till stor frihetskänsla.
Trots att vi bodde en bit från centrum och hade tillgång till egen bil så satte vi inte en bilvana, en stor anledning till det var min dotter som hatade att åka bil. Hon hade rätt bra skäl till det också för hon blev nästan alltid åksjuk. Trots att det var cirka två km till förskolan så ville hon oftast cykla, jag som gammal brevbärare har alltid älskat att cykla så det var helt min melodi. Faktum är att hon hellre åkte buss till förskolan än tog bil, vilket för oss innebar gång, buss 3 minuter, gång, ny buss och återigen gång. När vi hade stressigt och behövde ta bilen då var det förenat med kamp, tårar, skrik och förhandlingar.
När jag var föräldraledig med knappt ettåriga sonen skaffade vi en cykelvagn som gjorde att vi fortsatt kunde hålla oss till cykling. Men så sakta blir min dotter mer van vid bil och vi upptäcker flera fördelar med att ha bil, att åka till sommarstugan med mera är helt plötsligt långt mycket enklare för att ta ett exempel.
Del 4 När livet förändras lite mindre
Ålder: 32 – 35
Familj: Jag, fru, dotter, son och katt
Boende: 5,4 km från centrala Helsingborg
Vi gjorde oss redo för en till flytt, denna gången skulle vi bli Svensson på (nästan) riktigt med kedjehus, Volvo och katt. Flytten innebar en bit längre från centrum men istället nära en vältrafikerad tågstation och istället för en riktigt bra stadsbuss får vi nu nära till två mediokra stadsbussar. När vi flyttar in gör BRFen investering i solceller och laddplats till alla boendeparkeringar, trots att det bara är ett utav de cirka 30 hushållen som har en laddbar bil. Modigt och som i så många andra fall har det lett till en raketliknande ökning av elbilar i vår BRF.
För egen del hade vi börjat komma till insikt i att AC är fantastiskt skönt, vår Volvo har inte haft AC på flera år och somrarna är en uppvisning i kreativitet från vår sida när vi ska resa långt. Det i kombination med en nytillkommen felkod som innebär reparation motsvarande cirka 4000 kronor ledde oss till beslutet att Volvo skulle få ta oss till Berlin och tillbaka men därefter tar relationen slut. Sagt och gjort, bilen blev såld via en från min sida emotionell tillställning och jag tänker en idag på vår kära Volvo som jag hoppas har det fint och regelbundet tankas med etanol.
Barnen är så pass stora att vi cyklar eller åker buss till de flesta ställena helt obehindrat och vi har inte skaffat några vardagsvanor där bilen är ett måste. Med tanke på att vi har tillgång till laddplats har det varit lockande att skaffa en elbil nu istället. Vi har båda kört det en del elbil i tjänst och häpnat över komforten med lyxiga nymodigheter som rattvärme eller möjlighet att spela upp media via bluetooth. Men först och främst ska vi utvärdera ifall det faktiskt finns behov för vår del att äga en bil.
Idag har jag, min fru, min dotter, min son och katten klarat oss fint utan att äga bil i en månad. Det har inneburit taxi, hyrbil och bilpool de gånger varken cykel eller kollektivtrafik fungerat. Jag saknar bilen för spontanbesök till golfbana eller natur, det har såklart uppstått en tröskel för sådant. Fast bilpool är oerhört smidigt och framförallt för de tillfällen då vi behöver bilen ett par timmar bara så är det direkt billigt. Att hyra elbil flera dagar för ett besök till Västergötland var så billigt att jag nästan skämdes och trodde de gjort något fel. Vid ett tillfälle var vår avsaknad av bil så begränsande att en potentiell resa uteblev, annars har vi inte märkt av det nämnvärt.
När vi sålde vår Volvo gjorde vi det prestigelöst, behöver vi äga en bil då kommer vi köpa en bil om vi inte behöver äga en bil då gör vi inte det. Det finns inga strikt ekonomiska incitament utan vi söker en enklare vardag med färre stressmoment. Där är vi nu och tiden får utvisa vad som händer. I höst kommer den avslutande Del 5 Erfarenheter och lärdomar från en familj som sålt sin bil.
Håll till godo kära mobilister
//
Victor Bärring, en Grön Mobilist
- Såklart en Flexifuel som vi tankade med etanol. ↩︎
- Även om Ola Sigvardsson hoppades att hjulinställningar var felet till hans snedslitna däck så fick han lära sig att just hjulinställningarna var det inget fel på: https://carup.se/vw-chef-hart-grillad-om-snedslitna-dack-pa-elbil/ ↩︎
- Även hjulmuttrar är förbrukningsvara, om de inte byts i tid blir de helt omöjliga att skruva av och kommer kräva rätt verktyg och en hel del muskelstyrka. ↩︎
