”Volvos passivitet och regeringens flathet riskerar Sveriges framtid som bilbyggarnation. Man anar Volvos hand bakom den märkliga miljöbilsdefinitionen som tillåter tunga bilar att släppa ut mer koldioxid än lätta”, skriver Johanna Grant och Per Östborn.
Denna debattartikel publicerades på SVT Opinion den 19 februari 2015. Läs här.
Sedan Volvo blev kinesiskt spelar de allt mer på sin svenskhet i marknadsföringen – och de gör det bra. Zlatan sjunger nationalsången, Robyn grubblar över livet och miljöproblemen, som vi svenskar ofta gör. I den senaste reklamfilmen ”Vintersaga” tänder den kärve Börje Salming en kamin till tonerna av en vemodig svensk poplåt. Volvobilar sveper genom undersköna, snötäckta landskap.
Samtidigt exponerar sig Volvo effektivt på de statliga myndigheternas transportkonferenser. Kungen tronar snart i den jättelika nya SUVen XC90. Volvos VD Håkan Samuelsson understryker att satsningen på XC90 inte får misslyckas: ”Det får inte hända, det är nu eller aldrig för Volvo”.
Vem vill sticka kniven i moder Svea? Politikerna vill det uppenbarligen inte. Man anar Volvos hand bakom den märkliga miljöbilsdefinitionen som tillåter tunga bilar att släppa ut mer koldioxid än lätta. I valrörelsen övergav Alliansen löftet att införa bonus/malus-beskattning av nya bilar. Snåla nya bilar skulle inte längre gynnas på bekostnad av törstiga. Nu svävar även den röd-gröna regeringen på målet.
Hur går detta ihop med statens mål att Sveriges fordon ska vara fossiloberoende år 2030? Nya bilar måste bli snålare för att de förnybara drivmedlen ska räcka. I detta läge storsatsar Volvo på en koloss till bil som väger över två ton, som inte ens går att få i etanol- eller biogasversion.
Volvo erbjuder dock XC90 som laddhybrid, och det är bra. Men det är en bil som kostar uppåt miljonen. Den kommer bara att sälja i små upplagor och gör varken från eller till i omställningsarbetet. Dessutom kommer man bara tre mil på el, i bästa fall fyra. Sedan tar bensinmotorn på över 300 hästkrafter vid. Då kommer den förmodligen dra nästan lika mycket som en Volvo 740 på åttiotalet.
Det är sant att Volvo också satsar på snåla bilar. Det handlar dock i första hand om dieselbilar. Och dieseln är till största delen fossil. Kalla fakta är följande: av de Volvobilar som nyregistrerades i Sverige 2014 kan endast 1,9 % köras förnybart. År 2013 var siffran 3,8 %.
Vilka satsningar har Volvo valt bort? Varför har de fastnat i det fossila hjulspåret? Volvo C30 Electric, som utvecklades med bidrag från Energimyndigheten, håller på att fasas ut. De tillverkades i några hundra exemplar och leasades ut. Så vitt vi vet finns inga rena elbilar eller vätgasbilar i Volvos cykelplan. Det innebär att det förmodligen inte kommer rulla ut några utsläppsfria bilar från Volvos fabriker de närmaste fem åren. Volvo är en av mycket få biltillverkare som inte utvecklar en nollutsläppsbil. Volvo har också lagt ned satsningen på biogasbilar. De 254 gasbilar de sålde 2014 är efterkonverterade.
Volvo ska dock ha beröm för att de fortsätter att erbjuda snåla etanolbilar. Det är statens fel att bara 157 sådana bilar såldes 2014. Politikerna har hittills saknat det mod som krävs för att på allvar gynna de förnybara alternativen på fossilernas bekostnad.
Det behöver inte vara något fel med att staten och kapitalet sitter i samma båt. Det gäller bara att de ror tillsammans i rätt riktning. Det gör de inte nu. De bromsar varandra istället för att driva på varandra. Politikerna vågar inte införa kraftfulla styrmedel för att inte missgynna Volvo, som inte vågar satsa på energisnål, förnybar teknik eftersom de inte vet om de kan sälja bilarna. Incitamenten för konsumenterna saknas.
Volvo har gjort många bra saker, i synnerhet som föregångare i säkerhetsarbetet. Liksom de flesta andra svenskar vill vi att det ska gå bra för dem. Därför är vi oroliga. Än så länge kan säkert stora XC90 sälja som smör i USA och Kina. Men förändringens vindar blåser i hela världen. Vi inser att Volvo är en liten tillverkare som inte har samma resurser för utvecklingsarbete som till exempel VW. Men ju mindre man är, desto viktigare är det att välja rätt väg redan från början för att inte köras över av utvecklingen.
Volvos passivitet och regeringens flathet riskerar Sveriges framtid som bilbyggarnation. Konsekvensen kan bli att tiotusentals jobb försvinner. Snarare än en vintersaga kan Volvos senaste reklamfilm visa sig bli en elegi över en förlorad vinter, en sorgesång över ett svenskt klimat och en svensk bilbyggare.
Johanna Grant, ordförande, Gröna Bilister
Per Östborn, styrelseledamot, Gröna Bilister