Den
milda vintern med körsbärsblom i Umeå har fått våra hjärtan att isas. Men det
värmde när de officiella siffrorna på transportsektorns klimatpåverkan år 2030
kom i december: vi lyckades nå det utsläppsmål som många från början trodde var
omöjligt.
Denna debattartikel publicerades ursprungligen i tidningen Energigas Nr 1 2020 den 26 februari 2020.
Minns ni när klimatlagen antogs år 2017? Då formulerades målet att utsläppen från inrikes transporter skulle minska med 70 procent från år 2010 till år 2030. Många förståsigpåare skakade på huvudet och sa att vi inte hade en chans att nå det. Till en början tycktes utvecklingen ge dem rätt: fram till år 2020 minskade utsläppen med myrsteg. Men sedan började saker hända.
Det finns så många sidointriger och stickspår i det här dramat, så många hjältar –och några skurkar, som sig bör. Eftersom vi skriver denna tillbakablick i tidningen Energigas fokuserar vi på biogasens roll. Den visade sig vara bärande.
Försäljningen av gasbilar hade dalat under några år när de tilldelades en bonus på 10 000 kr i det första bonus malus-systemet, som infördes år 2018. Året därpå vände försäljningskurvan uppåt, om än trevande. Sedan kom en hagelskur av politiska beslut som verkligen fick fart på gasbilarna.
Från början hade inte nya bilar där gasdriften installerats i efterhand fått bonus. Det misstaget rättades till i december 2019. Snart gavs bonus även till dem som konverterade begagnade bilar till gasdrift. År 2020 infördes upphandlingsregler för statliga myndigheter som innebar att de skulle välja elbilar eller gasbilar i första hand. Denna policy spred sig som en löpeld till kommuner, regioner och företag.
Samma år kom de första klimat- och ursprungsdeklarationerna av drivmedel upp på macken. Någon omedelbar effekt på försäljningskurvorna för biogas var svår att märka. Men det är uppenbart att ett medvetandefrö såddes. Folk i gemen började snacka om hållbara drivmedel och jämföra alternativen. Biogasen föll väl ut i jämförelserna, med dess låga klimatpåverkan, dess bidrag till den svenska energisäkerheten, arbetstillfällena som skapades, de slutna lokala kretsloppen.
Så här i efterhand är det tydligt att en mer jordnära rörelse som vurmade för gasbilar uppstod i början av tjugotalet, som balanserade den elbilshype som hade präglat det sena tiotalet. Låt oss jämföra med musikhistorien. Vid skiftet mellan åttio- och nittiotal reagerade många popartister mot den elektroniska syntmusiken. Grungen uppstod, och man gjorde en stor grej av att spela ”unplugged”.
Men ännu viktigare än attitydförändringar var i detta skede av dramat de produktionsstöd för biogas som infördes i början av 20-talet. Och viktigast av allt var att vi till slut fick en vettig drivmedelsbeskattning. Äntligen var det slut på oron att skattebefrielsen för biodrivmedel när som helst skulle underkännas av EU. Äntligen var det slut på den artificiella uppdelningen mellan låg- och höginblandade biodrivmedel.
Lika självklar som lösningen framstår idag, lika radikal ansågs den när den först lades fram: skatt tas ut i proportion till ett drivmedels klimatpåverkan well-to-wheels. När försäljningen av fossila drivmedel började falla gjordes skattetrappan brantare för att staten inte skulle gå back. Detta blev den hävstång som fick den fossila stenen att lossna. Det gick ännu snabbare än vad reduktionsplikten utlovade.
Biogasen föll ut som klar vinnare i detta skattesystem. Minns ni den statliga utredningen ”Mer biogas! För ett hållbart Sverige”, som lades fram i december 2019? Där formulerades målet att 10 TWh biogas skulle produceras i Sverige år 2030. Förväntningarna överträffades, som så ofta när en förändring väl får upp farten – det blev 15 TWh.
När snöbollen väl kommit i rullning gav det ena det andra. Nya gasmackar poppade upp som svampar ur jorden. Allt fler och bättre gasbilsmodeller kom ut på marknaden. Andrahandsvärdet ökade, exporten av begagnade gasbilar minskade.
En snöbollseffekt kan man också kalla den attitydförändring som blev tydlig hos hela befolkningen vid mitten av tjugotalet. Då hade det medvetandefrö som såddes i början av decenniet slagit rot. Det blev helt enkelt skamligt att köra fossilt – och att köra onödigt mycket. Man kan jämföra med attitydförändringen till rökning under åttiotalet. Eller med flygskammen som spred sig för drygt tio år sedan.
Och attityder spelar roll. Nu minskar äntligen körsträckorna i bil, liksom inrikesflygandet – som ju började vända nedåt redan år 2018. Och de minskande körsträckorna fällde avgörandet: om vi gasat på som tidigare hade vi fallit på mållinjen och missat 2030-målet.
Här står vi i början av ett nytt decennium, stolta över att ha uppnått vårt mål, redo för nya äventyr. Vad händer nu?
Vi beskrev drivmedelsbeskattningen som en framgång. Men nu har den gjort sitt, och det är dags för en platsberoende kilometerskatt. Kanske kommer personbilstrafiken att vara helt elektrifierad om femton år. Men i så fall har vi gasbilsboomen att tacka för att det då kommer att finnas mer än 15 TWh svenskproducerad biogas att använda varje år i tunga transporter, sjöfart och industri.
Johanna Grant, Martin Prieto Beaulieu och Per Östborn, seniora rådgivare till Gröna Bilister
