Mazda MX-30 (el) – december 2020

Räckvidden är knäckfrågan

Den är inte tänkt för detta. Vi tar MX-30 söderut, från Stockholm till Visingsö med planerat stopp i Norrköping. Det är ungefär 15 mil, batterierna är helt fulla vid start och kupén är uppvärmd. Första milen snittar vi inte ens 80 km/h, sen lägger vi oss strax under lagliga motorvägsfarten och kör i stort sett bara om lastbilar. Vi får ner förbrukningen till en bit under det officiella 1.9 kWh/mil. Ändå är det på håret att det går, sista milen håller vi oss bakom lastbilarna och stänger av kupévärmen.

Laddningen tar sin tid, det är max 50 kW som gäller men i praktiken betydligt lägre än så både i början och slutet av laddningen. Trots att batteriet inte är stort är det bara till 70 procent fyllt efter tre kvart. När vi ska hem är det värre, eftersom det tar så lång tid att ladda de sista 20 procenten av batteriet, att man i praktiken startar med max 80 % laddning om man är på resa. Visingsö-Stockholm kräver därmed fyra stopp på nästan en timma vardera.

Med denna lilla reseberättelse har vi sammanfattat knäckfrågan för MX-30. Batteriet på 35 kWh är lika litet som i Honda e, men detta är en femsitsig SUV-liknande mellanklassbil. Det ger en realistisk räckvidd kring 15 mil, ännu mindre om det är riktigt kallt ute eller om man håller samma fart som övrig trafik. Kan du inte leva med det, så kan du sluta läsa här. För MX-30 kommer aldrig med större batterier, utlovar Mazda i ett sällsynt ovälkommet löfte. En slags laddhybrid där batterierna laddas av en bensindriven wankelmotor ska komma längre fram – men det var väl just att bli fossilfri du ville? Men alla behöver inte lång räckvidd, och det är bara fem år sen 15 mil sågs som en acceptabel räckvidd. Därför fortsätter testet.

Rymlig men opraktisk

MX-30 är en slags halv-SUV eller kanske snarare en högbyggd kombi. Man sitter lite högre än i en vanlig bil, vilket är praktiskt för elbilar eftersom de ungefär decimeterhöga batterierna ligger under sätena. Kupén är rymlig, med sköna framsäten och god takhöjd. Inredningen går i olika färger av grått, känns ljust och luftigt trots det helt mörka taket och att glastak inte ens finns som tillval.

Bakhängda bakdörrar är snyggt och annorlunda, men också väldans opraktiskt. För att komma in och ur baksätet måste först de i framsätet kliva ur, och på en vanlig p-plats blir man instängd mellan de uppställda dörrarna.

Därför finns de ofta på prototyper men överlever sällan till produktionsbilen. BMW i3 har dem, Mazdas gamla sportbil RX-8 hade dem, och för dem är det en okej lösning eftersom de inte är familjebilar. För MX-30 är det ett minst sagt udda val, som flera gånger ställer till det för oss. De antyder att baksätet inte duger mycket till, vilket är helt fel. Baksätet är rymligt, jag sitter där större delen av resan till Norrköping och jobbar nästan som på tåget, med armstöd åt båda armarna. Däremot är det mörkt och murrigt, med pyttesmå tittgluggar som inte alls går att öppna och som för barn sitter så högt upp att de inte alls kan titta ut. Också för föraren är det ett bekymmer, med usel sikt snett bakåt.

Bagageutrymmet är rimligt rymligt, men begränsas av den sluttande kupéformen. Baksätet är delbart i två delar, och det finns ett litet utrymme ”under golvet”, men här ryms inte laddsladdarna som istället har en svart säck med fästöglor. I fronten där elmotorn sitter finns det enorma utrymmen över, vilket visar att detta i grunden inte var gjort att vara en elbil, men Mazda har inte gjort någon ”frunk” med lastplats – synd och en onödig miss.

Lättskött

MX-30 är bara att tuta och köra. Instrumenteringen förstår man direkt, helt digital, men konventionellt utformad – lika bra det, en normal hastighetsmätare ger bäst överblick. Den aktuella och snittförbrukningen visas hela tiden, liksom återstående räckvidd och hur mycket kraft det finns kvar i batterierna, både med en stor mätare och i exakta procent. Mitt på instrumentbrädan finns en avlång skärm vars funktioner sköts med ett styrhjul i mittkonsolen. Det funkar okej men allt känns lite gammaldags. Trådlös laddning för mobilen finns inte, däremot ett hederligt 220 voltsuttag för datorn och annat.

En bonuspoäng blir det för att inredningen har miljötema, med vegansk sätesklädsel, plastmaterial tillverkat av återvunna PET-flaskor och kork av rester från tillverkningen av vinkorkar. Just korken är en rolig detalj; för hundra år sedan började Mazda just som korkproducent.

Sportig men långsam

MX ska symbolisera sportighet och den enda andra Mazda med denna bokstavskombo är tvåsitsiga och öppna MX-5. Förutsättningarna för sportighet är goda just tack vare det lilla batteriet som betyder att MX-30 inte släpar runt på mer än 350 kilo batterier. Det gör sitt till för att hålla tjänstevikten på rimliga 1 645 kg, bara ett par tiotals kilo mer än lilla Honda e.

Men med 143 hästar i elmotorn är MX-30 svagare än lilla Hondan, en normal Nissan Leaf eller Volkswagens bas-elbil ID3. Det blir inga sportiga prestanda av det, faktiskt är detta en av de långsammaste elbilarna på marknaden. Inget fel i det, 0-100 km/h på tio sekunder räcker, men hela den sprudlande ”full effekt direkt”-känslan som är så typisk för elbilar uteblir. Det blir nästan löjligt med det artificiella motorljudet som uppstår så fort jag trycker på gasen oavsett fart – det är alltså inte ljudet för att varna fotgängare i låg fart – och som inte ens den tjocka instruktionsboken har något tips om hur jag kan stänga av. Det hade varit rimligare att profilera detta som en bekvämlighetens bil – särskilt som den redan beskedliga räckvidden förstås begränsas än mer om man försöker köra bilen sportigt.

Så länge inte räckviddsångesten sätter in är bilen helt odramatisk att köra. Motorn sitter fram och driver framhjulen, helt konventionellt och utan den fyrhjulsdrift vi åtminstone tidigare förknippade med SUV:ar. Valmöjligheterna är få; här finns inga körlägen att välja mellan, inte ens ett B-läge för ökad motorbroms i växelväljaren som är placerad precis där man förväntar sig att hitta växelspaken i en vanlig bil. Däremot kan bromskraftsåterföringen ställas in i fem lägen med paddlar bakom ratten, från ett ”seglingsläge” där bilen frihjular när man släpper gasen till så kraftig återföring att man nästan alltid kan köra bilen med enbart gaspedalen.

För vem?

Det är väldigt glädjande att vi fått en vettig diskussion om klimat- och miljöpåverkan från själva batterierna, och ur det perspektivet är Mazdas beskedliga batteripaket förstås glädjande. Men jag undrar just hur många som håller med om att 15 mils räckvidd är ”right size”? För dem väntar, givet att de också kan leva med ett så svåråtkomligt baksäte, en trivsam elbil med en attraktiv prislapp.

MX-30 är redan i basutförandet Sky relativt välutrustad, men tyvärr finns mycket av säkerhetsutrustningen bara i den dyrare Cosmo-versionen. Testbilen är av First Edition-modell, bara två tusen dyrare än Sky men också bara med kosmetiska skillnader, och troligen snart slutsåld. Därutöver finns en specialversion för Mazdas hundraårsjubileum. Välj Cosmo, men överväg en gång till om du inte behöver längre räckvidd – och klarar du dig med femton mil finns ett antal begagnade elbilar för mindre än halva priset att också överväga.

Vi gillar: Trevlig bil, trevlig prislapp, låg miljöpåverkan tack vare litet batteri

Vi ogillar: Kort räckvidd, svåråtkomligt baksäte, ganska slö

Överväg också:

• Nissan Leaf: Världens mest sålda elbil
• Hyundai Kona: Lite dyrare, mycket längre räckvidd, snabbare, rymligare
• Kia e-Niro: Som Kona, fast i Kia-utförande
• Volkswagen ID4: Dyrare men också rymligare och mer praktisk
• VW e-Golf: Finns kvar i programmet ett tag till men bara intressant om du får ett bra erbjudande…