Biltest: Citroën C3 Picasso e-HDi 90
Citroëns minsta multi-fordon är ett av marknadens flexiblaste och riktigt snål på soppa. På väg ut ur det svenska sortimentet – lite synd tycker vi!
|
Smart Picasso
Det sägs att Citroën betalade enorma summor till släkten Picasso för att få använda målarens berömda signatur på sina mpv-fordon, från Xsara Picasso och framåt. Från början fanns någon form av sökt samband eftersom Citroën-modellerna hade en speciell design, men senaste C3 Picasso som kom 2009 och utvecklats sen dess är mer konventionellt utformad – även om den fem år efter att den först lanserats fortfarande känns fräsch.
Bilen är strikt femsitsig, den som vill ha extrasäten i bakluckan får gå upp en storleksklass. Men baksätet är skjutbart i längsled så att man antingen får ett enormt bagageutrymme eller benutrymme i baksätet som vore detta en limousine. Det går också att skjuta fram en tredjedel av sätet och låta resten vara bak, eller tvärtom. Och överallt har man en känsla av att sitta i ett rymdskepp, så ljust och luftigt är det. Den boxliknande formen ger också stora utrymmen, god sikt runtom och gör bilen lätt att placera i trafiken. Det enda som stör sikten är de dubbla vindrutestolparna, och så saknar jag den högt uppdragna vindrutan från de större Picasso-modellerna.
I baksätet sitter tre bekvämt, även om mittplatsen har bälte från taket vilket alltid krånglar till det när det är dags att spänna fast ungarna. Nackstöden är så tunna at det ser löjligt ut men det funkar. I förarsätet sitter man som på en kommandobrygga, högt, bekvämt och med god sikt. Ratten är ställbar, dock saknar jag armstöd. Det finns ett enormt utrymme fram till vindrutan som ger en känsla av att det som händer utanför inte riktigt angår oss i bilen, och som kunde utnyttjats för de där smarta förvaringsfacken andra Picasso-modeller skämt bort oss med.
Kör lugnt!
Körupplevelsen är bäst om man lugnt åker med, förvisso finns här hästkrafter så det räcker och dieselmotorn är stark redan från tusen varv, men den sega semiautomatiska växellådan förstör varje intention att köra lite mer offensivt. När jag trycker på gasen för att köra om, tvekar lådan så länge att det känns som att hänga i ett gummiband, och vid uppväxlingar tar lådan längre tid på sig än jag gjorde i körskolan. Med gasen i botten är accelerationen klart godkänd, men så kör man alltså helst int.
Att fickparkera kan bli direkt obehagligt eftersom växellådan tvekar så länge innan den ingriper; bilen rullar flera decimeter åt fel håll och tar sedan ett svårberäknat skutt framåt. Visserligen har Citroën förbättrat lådan med tiden men det är fortfarande värt varje krona att välja en modell med annan växellåda. För att mildra effekterna av växellådan väljer jag att växla manuellt, vilket sker med paddlar bakom ratten eller med växelspaken som sitter bekvämt halvt uppe på instrumentpanelen. En växelindikator berättar när det är dags att växla upp, men är ofta för optimistisk eftersom den inte tar hänsyn till uppförsbackar. Att komma iväg är inte helt enkelt första gången; man måste ha foten på bromsen och växeln i neutral.
Start-stopp-systemet stänger av motorn redan några meter innan bilen stannat helt och funkar mycket bra – även om testet genomfördes utan den vinterkyla som brukar ställa till det för systemet. Det bidrar till den låga snittförbrukningen på 4.6 liter diesel per 100 km, bara lite över det aviserade, trots kuperad terräng och relativt flitigt bruk av luftkonditionering eller öppna fönsterrutor. Till den låga förbrukningen bidrog att bilen gått drygt tusen mil när vi testade den vilket särskilt för dieslar ger en lägre förbrukning än om motorn är helt ny.
Komfort-instrumentering
Instrumenteringen består av digitala instrument mitt på brädan och långt fram, vilket för Citroën betyder att de inte behöver tillverka olika versioner för höger- och vänsterstyrda modeller. För föraren är det också praktiskt; det stora avståndet gör det lättare att skifta fokus mellan instrumenten och vägen. Hastighet visas i exakta enheter, varvtalet i digitala staplar, svart på beigegrått. Det ser lite nittiotal ut men funkar bra utom i extremt solljus då man inte ser mycket.
Körställningen är upprätt som i en riktig minibuss, stolen är skön att sitta i och allt är lätt överblickbart och jag är glad att det finns en riktig handbroms, inte bara en elektrisk knapp.
Fjädringen är åt det mjukare hållet, precis som det bör vara i en sån här bil. Den elektriska, bränslebesparande styrningen är inte heller sportbilsdirekt utan uppmanar till att köra mycket lätt på handen.
Säkerhet inte på topp
C3 Picasso fick nöja sig med fyra stjärnor hos Euro NCAP, med tveksamt betyg framför allt för fotgängarsäkerheten och för de tekniska säkerhetshjälpmedlen. Om Citroën på alla marknader hade haft fler airbags som standard hade betyget kunnat bli bättre – när Euro NCAP testade bilen var inte ens förarens krockkudde standard. I Sverige och på testbilen var en hel radda krockkuddar dock standard, så här hade bilen troligen fått fem stjärnor. Den verkliga säkerheten gynnas av att man kör bilen lugnt och värdigt, och av den goda runtom-sikten.
Liten bil, liten prislapp, stora utrymmen
C3 Picasso kostar inte mycket, särskilt nu när den är på väg ut ur sortimentet – vi hittar annonser med 15 000 kronor rabatt och priser från under 150 000 kr. Det är värt att lägga lite merpengar på att få dieseln vi kör, men en starkare motor passar inte bilen och extrautrustningen är egentligen inte viktig. Håll det enkelt, njut av en anti-skrytbil med väldiga utrymmen och rymdskeppkänsla.
Miljöbilsklassningen bommar lill-Picasson; Citroën har inte jobbat med den som de gjort med de större Picasso-modellerna. Räkna med att ersättaren klarar kraven – vänta på den eller kör denna, kör den snålt och tanka förnybar diesel.
Vi gillar:
- Komfort
- Förbrukning
- Rymlighet
- Antiskryt-känsla
Vi ogillar:
- Robot-växellådan
- Ganska seg
- Inte miljöbilsklassad
Överväg också:
- Den större Citroën C4 Picasso i miljöbilsversion
- VW Touran gas
- Ford B-Max snåldiesel
Gröna Bilisters testpilot – Mattias Goldmann, aug 2015