Kia
e-Niro
Det går snabbt nu. Elbilarna får bättre räckvidd
och sjunker i pris samtidigt som laddinfrastrukturen byggs ut. Det sammantaget
gör att det nu finns elbilar som fullt ut funkar för vanligt folk med normala
budgetar och körmönster, och Kia e-Niro är ett av de främsta exemplen – inte bara
en värdig Miljöbästa Bil-finalist utan en möjlig Bästa Bil.
|
2018 blev Kia tredje största bilmärket i Sverige och den tillverkare som sålde flest laddhybrider här. Det beror inte bara på att de har intressanta modeller, utan på att de faktiskt har dem tillgängliga – visserligen är väntetiden ett antal månader, men det är långt kortare än hos flera av konkurrenterna. Det gör e-Niro särskilt intressant; den finns att få. Därtill är den ungefär stor som en Golf, praktisk halvkombi, har lite förhöjd kaross som modet föreskriver och fås efter bonus från 370 000 kronor vilket gör att den i princip går att räkna hem ekonomiskt jämfört med konventionella bilar. Som jämförelsemodell är den extra spännande eftersom Niro också finns som laddhybrid och icke-laddbar hybrid, men inte som konventionell bensin- eller dieselbil.
Lätt att fatta, lätt att köra
Instrumenteringen skiljer sig något åt från de andra Niros, dels genom en större pekskärm, dels genom att den är helt digital. I den vänstra rundeln syns laddningsnivå och räckvidd, till höger hastighet. Därtill en mängd information om förbrukning, med ännu mer på pekskärmen som också är navigator och radio. Däremot har Kia inte alls tagit efter Teslas metod att låta allt skötas via pekskärmen; tvärtom finns här ett otal knappar som i mörkret knappt går att skilja åt.
e-Niro har fyra körlägen, Eco, Normal, Sport och Eco+. I Eco är vridmomentet begränsat till 365 Nm, i Sport får man 30 Nm till, snabbare gasrespons och tyngre styrning. Dessutom begränsas luftkonditioneringen i Eco-läget. I Eco+, som kräver att man håller knappen intryckt ett par sekunder, begränsas toppfarten till 90 km/h, men det krävs bara ett bestämt tryck på gaspedalen för att ta sig ur plus-läget om det behövs. Karaktärerna är tydligt olika, och Sport-läget använder vi bara helt kort eftersom det ger spinnande framhjul och en ryckig körning.
Istället för växelspak finns ett vred i mittkonsolen, med back, neutral och framåt, och ett parkeringläge med en kompletterande handbromsknapp. Med spakar bakom ratten regleras regenereringen av bromskraft i fyra lägen, från helt avstängd till så stark att man nästan aldrig behöver röra bromspedalen. Eftersom det är så lätt att skifta läge, ändrar jag bromkraftsnivå gång på gång, särskilt i stadstrafik. Men lika bra som BMW i3:s eller Nissan Leafs enpedals-körning blir det inte.
Stort batteri, generös räckvidd
64 kWh batterier är i nuläget det största bland bilar med rimlig prislapp; bara sådana som Jaguar, Audi och förstås Tesla har större. Det betyder förstås lång räckvidd, särskilt som Kia gjort ett bra arbete med att få ner förbrukningen. Officiella 455 kilometer är enligt nya WLTP-standarden som är klart tuffare än den förra, och i lugn körning sommartid är det möjligt att nå eller rentav överträffa denna räckvidd – särskilt om man kör en stor del stadstrafik. Eftersom e-Niro har aktiv temperaturreglering för både värmning och kylning av batteripaketet, kan den snabbladdas upprepade gånger utan att batteriet blir varmt – även om man överdriver hur mycket avsaknaden av kylning begränsar körningen. Bilen garanteras fungera ner till minus 35 grader, och den kan stå oanvänd i tre månader utan att behöva laddas.
För att hålla nere förbrukningen har elversionen en slät front, nästan helt sluta fälgar och en mjukt avrundad akter. Hjulen är lättrullande och värmen sköts med en effektiv värmepump, därtill kan man med ett knapptryck begränsa den till föraren vilket håller nere förbrukningen som lätt kan vara 40% av totala energiåtgången om det är kallt ute. Att sätena både fram och bak är uppvärmda och att det finns värme i ratten gör också att man kan ha det kallare i kupén och därmed minska förbrukningen. Värmen är för övrigt utmärkt åtminstone ner till nollgradigt ute.
Vi snitttar drygt 1.8 kWh per mil, senvinter med värmen påslagen stora delar av tiden, tre personer i bilen och mycket motorväg. Det ger fortsatt nästan 35 mils räckvidd – räckviddsångesten är över, särskilt som e-Niro kan snabbladdas med upp till 100 kW på en CCS-laddare, och då från 0 till 80 % laddning på en knapp timme. De sista procenten tar längre tid, och laddningen går långsammare om det är kallt ute. Med 50 kW tar laddningen logiskt nästan dubbla tiden, med laddbox och bilens ombordladdare som konverterar växelström till likström blir det 7,2 kW och enfas, tar full laddning 17 timmar. Det kan tyckas länge jämfört med andra bilar, men beror mest på att batteriet är större. För att minska risken för bränder vill Kia inte att man laddar ur hushållsuttaget, Schuko, och någon sladd för det går inte att få ens som tillbehör. Det går förstås ändå att köra, t.ex. om man skaffar en sladd för någon av Kias laddhybrider, vilket vi nog skulle göra eftersom det trots allt i nuläget är skönt att ha möjligheten att få lite el ur ett hushållsuttag om man inte hittar något annat.
Innan bilen laddas kan man på pekskärmen se hur lång tid det tar tills batteriet är fullt, beroende på vilken effekt den laddar med. Under laddningen går det att se med vilken effekt bilen laddar för tillfället, och då kan bilen förvärmas eller kylas – men bara direkt i bilen, inte på avstånd med en app, som så många andra elbilar nu har. Det går inte heller att förvärma bilen om den inte står på laddning.
Nästan väl snabb, hög säkerhet
Den vätskekylda, permamentmagnetelmotorn har 201 hästar, mycket för en bil i Golf-storlek; det motsvarar sportversionen av konventionella bilar. Dessutom har ju elbilar ett väldigt vridmoment som kommer direkt, och inget tapp när man måste växla. Det betyder att e-Niro är rejält snabb, särskilt i låga farter. Uppgiften att noll till hundra tar knappt åtta sekunder gör inte bilen rättvisa; den känns mycket kvickare än så och är snabbast från rödljusen utom när vi hamnar bredvid en Tesla, och omkörningarna på landsväg går betryggande snabbt. Med ett par personer i bilen rundar vikten lätt två ton, varav 457 kilo är batterier, men vikten märks bara när man svänger snabbt och bilen byter riktning lite ovilligt, eller när man kör på mycket dålig väg där bilen dunsar lite tungt. I övrigt är detta inte en bil för att köra snabbt; antisladdsystemet får jobba hårt för att få ner hästarna i backen, den relativt högbyggda bilen kränger en del och styrningen är vag. Så efter ett tag låter vi Sport-läget vara och kör i det näst lugnaste läget, Eco, nästan hela tiden.
Säkerheten är god, med fem stjärnor i Euro NCAP utan problem trots att de ju nyligen skärpt kraven. Autostopp eller citystopp är standard och klarar även att identifiera fotgängare och cyklister. Vingelvarnare ingår också, och den inte bara varnar om man håller på att byta fil utan ger ett lätt motstyr i ratten som hjälper att hålla kursen men som är lätt att bryta om kursändringen var avsiktlig. Bilen håller också reda på hur uppmärksam man är och säger till när den tycker att man blivit lite dåsig och behöver vila. Upp till 30 km/h har bilen artificiellt ljud, som man tänker sig ett rymdskepp ungefär, vilket ska öka fotgängarsäkerheten men går att stänga av om man stör sig på det.
Förhöjd känsla med batterierna
Batterierna är placerade under golvet mellan axlarna. Det är den säkraste placeringen, men betyder också att man sitter en aning högre upp än i andra versioner och har mindre utrymme kvar uppåt. Men Niro är högbyggd så man ska vara bra lång innan man slår i taket, för de flesta är den enda praktiska betydelsen av att sitta på batterierna att man får lite bättre sikt ut. I baksätet kan nog en riktigt lång person känna sig instängd, och personen i – eller snarare på – mittsätet får ingen bekväm resa, men den är i alla fall fullt femsitsig. Vår version har lädersäten och glassoltak i en mix av lyx och billig hårdplast som pekar på att bilen i grunden är billigare gjord än tyska konkurrenter. Den har också trådlös laddning – men inte av bilen, utan bara för mobiltelefonen.
Att batterierna ligger mellan hjulen innebär också att bagageutrymmet lämnas helt intakt och faktiskt är något rymligare än i hybridversionen. Det betyder riktigt gott om plats, även om det är bakom en hög tröskel. Den långa laddsladden har en särskild liten väska men
inget särskilt utrymme som i många andra bilar. Baksätet fälls 60/40 med en ful tröskel och ingen genomlastningslucka. Liksom de flesta andra elbilar går det inte att dra släp, ännu åtminstone – Kia säger att de jobbar på en lösning, kanske liknande Renault som ju låter Zoe dra ett mycket litet släp.
Bästa köp?
e-Niro seglar direkt upp som en favorit till Miljöbästa Bil och kanske mer än så; den är så praktisk, förnuftig och lättanvänd att man kan välja den utan att ens vara särskilt klimatengagerad eller från början ha bestämt sig för en elbil. e-Niro kan gå vinnande ur en direkt jämförelse med laddhybriden och den icke-laddbara hybridversionen av Niro; med premien, de låga driftskostnaderna och det förmodade höga andrahandvärdet är detta ett klokt val.
Närmaste jämförelseobjekt är Hyundai Kona, som e-Niro delar teknik med. Kona är ungefär 20 000 kronor billigare och finns även med ett mindre 39 kWh-batteri för 359 900 kr, fortsatt med uppemot 25 mils räckvidd. Hyundai har också den Prius-liknande Ionic, som framstår som märkligt dyr när den nu är prissatt mittemellan de två trots att den känns mindre och har kortare räckvidd. I kampen inom den koreanska koncernen väljer vi Kia, som är mer praktisk och rymligare. Nissan Leaf är världens mest sålda elbil genom tiderna och en tuff konkurrent nu också, till något lägre pris och ofta med attraktiva leasingerbjudanden. Räckvidden är sämre, men en version med 60 kWh batteri kallad ”limited edition” öppnar för att även den som behöver köra långt ska överväga Leaf. Tesla då? Model 3 blir så småningom inte särskilt mycket dyrare, har liknande räckvidd och en helt annan magi… men introduktionspriserna är så höga och väntetiden så lång att den bara är ett realistiskt alternativ i närtid för den som orkar vänta.
Vi gillar: Normal, praktisk och rymlig bil med lång räckvidd på el och rimlig prislapp
Vi ogillar: Känns delvis billig, hade kunnat dra mindre el
Överväg också: Hyundai Kona, Hyundai Ionic, Nissan Leaf, Tesla Model 3, Volkswagen e-Golf
Gröna Bilisters testpilot – Mattias Goldmann, februari 2019
Gillar du våra tester?
Stöd gärna Gröna Bilisters arbete genom att bli medlem – du behövs, vi behövs! Läs mer och anmäl medlemskap på |