Microlino

Detta är inte en bil. Beroende på hur du ser det är Microlino lite mindre än en bil eller mycket mer än en bil. Bedöm själv!

Fordonstyp: L7e
Pris: Från 269 900 kronor, leasing 4 995 kr/mån
Mått: Längd 252 cm, bredd 147 cm, höjd 151 cm (183 med öppen front), axelavstånd 157 cm
Vikt: Tjänstevikt 496/513/530 kg, max totalvikt 750 kg, ej släp
Kupéutrymme/bagagevolym: 2 platser, 230 liter
Kraftöverföring: Motor bak och bakhjulsdrift
Motor: El 12.4 kW/15 hk, max vridmoment 17.9 Nm
Prestanda: 0–50 5 sek, 0-100 km/h ej möjligt, toppfart 90 km/h
Batteri: 5.5 / 10.5 / 15 kWh, laddning typ 2 hushållsuttag 2.2 kW, max 10 A, full laddning ca 2 / 4 / 5.5 timmar.
Förbrukning: Ca 9 kWh/100 km
Räckvidd: 93/177/228 km (WMTC)
Säkerhet: Ej krocktestad av Euro NCAP (ej bil). Ej airbags, ej låsningsfria bromsar.
Garanti: batterier 6 år.

”Detta är inte en bil”, betonar Microlinos marknadsföring. Tråkmånsarna bland oss säger visst, formellt är det ju något mindre, en L7e, alltså en tung fyrhjulig eldriven motorcykel. Visionärerna ser istället något mycket mer än en bil; en vision om vänligare städer med mer plats för människor. Får se var vi landar!

Full disclosure: Jag har kört Microlino i många år. Innan denna urgulliga icke-bil gjorde de nämligen körbara väskor, som en kombination av handbagage och sparkcykel. Min första gjorde succé på FN:s Parismöte och nu har jag slitit ut den andra, perfekt timing alltså att företaget från lilla Küsnacht i Schweiz nu höjer insatserna.

Microlinos främsta partytrick förutom att se så söt ut är att hela fronten öppnar sig, gängad i vänster sida så att man kliver in framifrån. Se bara till att ha plats för dörren; har du parkerat för nära bilen framför kommer du inte in. Det är ungefär som gamla tiders Isetta, men när du drar framdörren mot dig stängs kupén mjukt och instruktionsboken varnar uttryckligen för att smälla igen den. Ratten följer inte med framdörren, för att sätta sig tar man tar sig förbi den och sjunker ner i den tvåsitsiga soffan, med riktiga bälten och små nackstöd. Soffan kan skjutas framåt-bakåt, med skjutmån nog för att passa både korta och långa, och sen är det slut med inställningarna; ryggstödet kan inte lutas, nackstödet är fast, bänken är inte höj-och-sänkbar och ratten sitter där den sitter. Takhöjden är i alla fall alldeles tillräcklig och jag tycker man sitter helt okej, fast åker man två blir det till att gnugga axlar med varann.

I vänster fönsterkarm finns växelvredet, framåt-neutral-bak. Det reagerar med viss fördröjning och det finns inget stoppläge utan bilen rullar bakåt om man inte lägger i handbromsen när man parkerar. Det är en rejäl krycka, till vänster om föraren för att inte ta plats från passageraren. Märkligt nog startas Microlino med riktig nyckel, inköpt från VW-koncernen och apart i sammanhanget.

Förarmiljönen är enkel men snyggt utförd, med en liten touchdisplay där man kan ställa in fläkt, byta utseende på instrumentpanelen och inte mycket annat. Kvarvarande batterikapacitet anges i procent men inte i kilometer. Fläkten är inte direkt diskret, men är det kallt ute får du klä dig varmt. Är det däremot varmt, så har Microlino en underbart enkel tygsufflett som öppnas och stängs med ett enkelt handgrepp. Fönsterhissar finns det inga, inte ens en gammaldags vev, utan de skjuts helt enkelt bakåt. Backspeglarna justeras genom att du trycker på spegelglaset. Vindrutetorkaren är ensam och har hastigheterna långsam och slö; i ösregn räcker det inte till. Det finns ingen gps eller stereo men väl en mobilhållare och en portabel högtalare med bluetooth, som man kan ta med sig på stranden när man kommer fram (den är dock tillval). Vi kör komfortpaketet för 7 000 kronor extra; utan det får man bara en skärm och enklare inredning.

Bakom soffan finns bagageutrymmet som man lätt kommer åt inifrån, eller genom att öppna bagageluckan. Laddsladden ligger i en Microlinoryggsäck som är hängd på soffans baksida, laddningen sker på höger bakflygel – en position jag inte gillar på större bilar men Microlino är så liten att det inte är något problem att nå fram till stolpen. Laddningen är Typ 2, men med fokus på ett vanligt hushållsuttag som laddar fullt på ett par timmar. Snabbladdning finns inte, men det är nog inte många som tänker sig att åka Europa runt i Microlino.

Servostyrning behövs inte för en så liten bil vilket gör styrningen härligt direkt – och för den som oroar sig: det finns en riktig ratt, inte ett mc-styre. Bromsarna tar fint och har lagom bromskraftsåterföring, inte möjlig att reglera. Med en kortare hjulbas än jag är lång, blir färden lite studsig, men att de bakre hjulen sitter tätare ihop än de främre gör inte bilen instabil, inte heller formen som bara skenbart är topptung – batterierna ligger ju i botten. Varje hjul har individuell fjädring men de små hjulen gör att Micron ibland dunsar hårt i potthål och över skarvar.

Microlinon maxar 80 km/h, vilket känns alldeles tillräckligt för denna lilla ostkupa. Men så trycker jag in Power-knappen och då klarar den faktiskt 90 km/h. Det känns som om den ska lyfta, den lilla elmotorn bakom ryggen ylar och sidovindarna på Lidingöbron skrämmer, liksom när man hamnar mellan två lastbilar. Microlino är krocktestad med bra resultat för sin fordonsklass, men det går inte att komma ifrån att deformationszonerna är små och några airbags finns inte. Microlino anger att ”Vi undersöker för närvarande möjligheten att integrera dem i senare modeller. Det måste noteras att en krockkudde inte är ett tydligt säkerhetsplus vid låga hastigheter och därför har vi inte integrerat den från början.” På samma sätt anger de att låsningsfria bromsar ska komma i framtiden.

Föga förvånande är det i lägre hastigheter och tät stadstrafik Microlinon kommer till sin rätt. Då är inget utrymme för litet, det går att vända på vilken normal gata som helst och man förundras över hur gigantiska bilarna runt om en är – när det räcker utmärkt.

På en vanlig p-plats ryms tre tvärställda Microlinos, men inte i Sverige för vår gammaldags parkeringslagstiftning säger ett fordon per ruta, dessutom parkerat i färdriktningen. Inte heller får den ställas på mc-parkeringar eller kommer undan med lägre p-avgift. Men trängselskatterna i Stockholm och Göteborg slipper man i alla fall.

Utrustningsmässigt finns Microlino med tre batteristorlekar, där 20 000 kronor är absolut rimligt för att gå från basversionens 5.5 kWh och upp till 93 km räckvidd till 10.5 kWh och 177 km – särskilt i svensk kyla blir räckvidden för begränsad med det lilla. Att gå ”all in” och lägga 38 000 kronor för största batteriet med 228 km räckvidd är däremot knappast värt det – vem vill köra så långt? Under vårt test känns räckviddssiffrorna realistiska liksom den angivna förbrukningen på cirka 0.8 kWh per mil – men vad det blir beror väldigt mycket på hur man kör och i vad mån man brassar på med värme. Vad driftskostnaderna totalt blir är svårt att räkna på, eftersom andrahandsvärdet är omöjligt att förutspå – blir det en kultklassiker så kan det rentav vara en investering, men om Microlino går samma väg som Fisker och andra uppstickare är läget mindre behagligt.

Nu finns den också som en slags halv-cabriolet, men oklart om den kommer till Sverige där suffletten är alldeles tillräcklig. Under 2025 kommer Microlino också som mopedbil, vilket öppnar för en helt ny marknad – räkna med att se välbeställda tonåringar köra omkring i dessa i Danderyd och Lidingö.

Sloganen ”More smiles per hour” är definitivt sann för Microlino. Sällan har jag kört något som gett så många leenden, tummen upp och frågor om vad det är för något. Den är rolig att köra också, och sparar tid i igenkorkad stadstrafik. Perfekt är den inte, men för vår gemensamma framtid är den bland det bästa jag kört.

Community.

Vi gillar: Så söt! Perfekt för två i stan, smidig, kompakt, snål. Och visionen!

Vi ogillar: Högt pris, bullrig, varken airbags eller låsninsfria bromsar, kan vara laddas ur hushållsuttag, bilens fördelar kan inte fullt nyttjas pga gammaldags p-lagstiftning

Överväg också: