Mini Cooper SE Countryman (laddhybrid – maj 2020

En Mini ska vara liten. Därför mottogs Countryman med bestörtning av Mini-fans som jag när den kom för ett tiotal år sen. Än värre blev det i den andra tappningen för något år sen, som växte med 20 cm på längden och nästan – ve och fasa – kunde betraktas som en SUV. En viss tröst var att den i alla fall kom som laddhybrid, men när vi testade den kom vi inte ens tre mil på el. Därför är vi mycket spända på hur den fungerar när den nu fått nästan 40 procent högre batterikapacitet, till 10 kWh. Det har dessutom skett utan att batteriet tar mer plats, precis som i BMW-koncernens andra laddhybrider som har samma batterikapacitet. 

Rejält med räckvidd 

När vi hämtar Minin utanför Arlanda är vi spända på om elen ska räcka till Södermalm, ungefär fyra mil i mestadels motorvägsfart. Det går inte alls, för batterierna är oladdade. Det ger oss, en smula ovälkommet, chansen att bekanta oss med den trecylindriga turbomotorn, som vi känner igen från en rad BMW-modeller ända upp till supersportbilen i8, även om den där är i annan version. Tillsammans med den sexväxlade sekventiella automatlådan, som man kan växla manuellt med växelspaken, blir det en Mini-typisk upplevelse där bilens dimensioner tycks krympa ihop. 

Till Minikänslan hör att bilen när den drivs på bensin är enbart framhjulsdriven, medan elmotorn driver bakhjulen och bilen alltså är fyrhjulsdriven bara när båda motorerna är igång. Det finns inget sätt att begära fyrhjulsdrift; även om Countryman kan verka SUV-lik har den inga terrängegenskaper.

På ren bensindrift snittar vi ungefär 0,7 liter milen; ska detta vara en miljöbil så är det viktigt att köra på el. Av begränsad praktisk nytta men ändå positivt är att Mini godkänner bensin med ända upp till 25% etanolinblandning (E25). 

När vi kommer till Södermalm har batterierna laddats något av bromskraftsenergin, så att vi kan köra de sista tre kilometerna på el. Till skillnad från många andra laddbara bilar, inklusive Minis egen elbil, så kan återföringen inte ställas in utan är vad den är. 

Vi laddar Minin så fort vi kan, vilket inte är värst snabbt. Även på en snabbladdare får vi bara i 3 kWh per timma, vilket betyder drygt tre timmar till full laddning. Laddningen sker genom ett uttag på vänster framflygel, två sladdar finns med i bilen; för hushållsuttag och publik Typ 2 Mode 3-laddning. I hushållsuttaget hade laddningen tagit uppemot fem timmar, den tillåter endast laddning med 10 ampere och det går inte att ställa in nivån själv. Sladdarna har en särskild liten väska och ett särskilt fack i bagageutrymmet där de lätt ryms. Snabbladdning är inte möjlig, men den begränsningen delar Mini med snart sagt alla andra laddhybrider.

Körglad på el

Med batterierna fulladdade, kan vi välja MAX eDrive-läget som nästan garanterar att bilen bara går på el. Nästan, för om jag trycker för hårt på gasen träder förbränningsmotorn in som stöd, och har jag på för mycket strömförbrukande utrustning på en gång (värme, luftkonditionering) så vill den också vara med. Därtill ställer den förstås om till bensin när batteriets laddstatus sjunker under sju procent – fast även då går det att köra på ren el med måttlig acceleration i hastighet upp till 30 kilometer i timmen, eller med konstant hastighet i upp till 88 kilometer i timmen. Tyvärr startar bilen alltid i Auto eDrive, där elmotor och bensinmotor arbetar ihop. I läget Save Battery är det bensinmotorn som gör allt jobb, så att du senare kan byta till el när det behövs som mest, till exempel när du kommer till en avgasfri zon.

Medan bensinmotorn har 136 hästar, så har elmotorn bara 87 – här har inget förändrats jämfört med tidigare Countryman. Bilen borde alltså gå väldigt mycket trögare på el, men så är det inte, tvärtom. Elhästarna räcker absolut till och det finns ingen anledning att ”trampa igenom” så att förbränningsmotorn träder in. Mervikten av batterierna är måttlig och lågt placerad, så köregenskaperna påverkas inte mycket, och faktiskt märker man inte heller av hur bilen växlar mellan fram-, bak- och fyrhjulsdrift.

Det finns tre olika körprogram: Green, Midi och Sport. Skillnaden är störst när förbränningsmotorn är igång, då de olika lägena också påverkar vilken växel bilen kör i. I eldrift innebär Green att maxeffekten och vridmomentet minskas, och att luftkonditioneringens maxeffekt dras ner. Dessutom får man mer tips om hur förbrukningen kan minskas. I det läget kommer vi nästan sex mil på el, alltså faktiskt mer än den officiella räckvidden. Men den extra räckvidden är bara ett par kilometer jämfört med Midi-läget, som känns som mindre av en uppoffring och är läget vi väljer om vi inte har el-räckviddsångest.

Lättkört

Förarplatsen känns direkt igen som Mini, med bara måttliga förändringar för eldriften. En gul display visar hur mycket el som går åt och en liten indikator visar hur lång den återstående räckvidden är. Färddatorn ger tips på vad som kan stängas av för att förlänga räckvidden och hur många kilometer extra det ger. Bilen tipsar också om att släppa på gasen innan sänkta hastighetsgränser eller köer, men symbolen på instrumentbrädan är så diskret att det är lätt att missa. I Green-läget finns också en digital guldfisk i en skål som betygsätter hur effektivt man kör.

Förarplatsen är pekskärmarnas motpol; här hanteras det mesta med rejäla reglage eller vippbrytare vilket jag i grunden gillar. Motorn slås på med en gul vippa, en annan reglerar de olika körlägena, en tredje stänger av antisladdsystemet – tyvärr är många av dem så lika att man lätt tar fel. 

Störst i Mini-familjen, men trångt bak

Vanliga Mini finns numera också som femdörrars, och det finns en något större Clubman, men Countryman är störst. Fram känns det som vilken Mini som helst, utom att takhöjden är riktigt rejäl. De raka sidorutorna och den upprätta framrutan har Countryman gemensamt med andra Mini och bidrar till en luftig känsla. 

Batterierna ligger under baksätet och bagageutrymmet, vilket gör att baksätet inte är skjutbart med 13 cm i längdled som i övriga Countryman-versioner, och att sätet måste höjas med tre centimeter. Det gör att takhöjden faktiskt är måttlig; med 178 cm har jag huvudet mot innertaket. Det känns också trångt, genom att bakrutan är så liten och taket så långt neddraget, bland annat för att mittenplatsens säkerhetsbälte utgår därifrån. 

För att bagageutrymmet ska hållas så stort som möjligt är batterierna placerade under sätena och golvet, och bränsletanken krympt från 51 till 36 liter och försetts med en särskild skyddsventil så att bensinen ska hålla sig även om man kör väldigt mycket på bara el. Bagageutrymmet tappar därmed bara 45 liter till 405 eller 1275 med alla sätena fällda – de fälls i 40/20/40-delar. De dubbla bakdörrarna från Clubman är borta här, bakdörren är normal vilket må se tråkigare ut men är mer praktiskt. Men det finns lekfullhet kvar; en slags pick-nick-bänk kan dras fram ur bakre stötfångaren. I motsats till vissa andra laddhybrider, så får inte Countryman dra släp alls.

Lönsam laddhybrid

Jag tror inte att den som kör på el gör det bara för pengarnas skull, men det är ändå spännande att göra räkneövningen mellan laddhybriden och närmast motsvarande fossil-Countryman. Plug-in hybriden finns från 408 300 kr, närmast jämförbara icke-laddversion är Cooper S Countryman All4 för 346 900 kr, men laddhybriden ger en bonus på nästan 30 000 kr medan bensinaren har en malusskatt på drygt 7 500 kronor per år de tre första åren. Eftersom laddhybriden förstås har klart lägre förbrukning, är den rent ekonomiskt lönsam inom tre år, ännu mer så om det höga andrahandsvärdet håller i sig. Eftersom laddhybriden dessutom har 30 hästar extra, är valet lätt. Privatleasing kan också vara intressant; laddhybriden får du från 4 695 kr i månaden vilket bara är 500 kronor mer än vanliga Countryman. 

Basversionen Essential har bland annat LED-ljus, parkeringsassistent, sportläderratt, farthållare och navigator med 6,5″ touchskärm. Experience har automatisk baklucköppning, lättmetallfälgar, armstöd i baksätet med kopphållare, invändig belysning i massa färger, medan den testade 

Maximise-versionen också har sportstolar fram, bättre navigator, Head-up display, backkamera, Harmon Kardon högtalare, adaptiv farthållare, MINI Driving Modes, körassistent med helljusautomatik och personkollisionsvarningssystem. Prislappen sticker iväg, men högsta eller lägsta utrustningsnivån är valen det i praktiken står mellan – och än en gång ett litet bu till Mini som alltså lägger delar av säkerhetsutrustningen i dyraste paketet. 

Att jämföra Countryman med andra bilar blir sökt; den har sin egen nisch. Inte riktigt SUV, inte en vanlig halvkombi heller. Är detta bilen för dig, så är laddhybriden rätt val.

Vi gillar: Nu rimlig räckvidd, nästan oförändrade innerutrymmen, pigg, säker, laddhybriden bästa versionen

Vi ogillar: Trångt baksäte, kan ej dra släp, viss säkerhetsutrustning kostar extra

Överväg också: 

• Mini Cooper SE: Visst, Cooper är mycket mindre men den fås med ren eldrift
• Peugeot e-208 och syskonet Opel e-Corsa: Mindre, rena elbilar, liknande utrymmen
• Kia eSoul: Ren elbil med liknande SUV-känsla och attityd
• BMW 2-serie plug-in: Samma motor och batteri, rymligare, mer praktisk

Gillar du våra tester? Stöd gärna Gröna Bilisters arbete genom att bli medlem – du behövs, vi behövs! Läs mer och anmäl medlemskap på www.gronabilister/medlemskap