MINI Countryman (laddhybrid) – maj 2018

Det är nu tio år sen BMW-gruppen presenterade sin första rena elbil, Mini E. 

Erfarenheterna därifrån användes i BMW i3, som följts av en rad laddhybrider från BMW och nu med MINI Cooper S E Countryman ALL4 Plug-In Hybrid en första under Mini-varumärket. Cirkeln är sluten. 

Stor bil, mindre batteri

Ladd-Minin väger drygt 1,7 ton, 150 kilo mer än den icke-laddbara och nästan på kilot när samma som den betydligt större BMW 225. Med lite last blir det lätt två ton, vilket gör Minin till en tung pjäs på vägen. Tack vare avancerat chassie och styrning känns det aldrig, men det dränerar batteriet snabbt. Officiellt ska det gå att köra fyra mil på el, men vi kommer aldrig ens upp i tre fast vi kör försiktigt, och bara drygt två i motorvägsfart. 

Laddningen sker genom ett uttag på vänster framflygel, två sladdar finns med i bilen; för hushållsuttag och publik Typ 2 Mode 3-laddning. I hushållsuttag tar laddningen strax över tre timmar, med Wallbox eller publik laddare drygt två timmar – att det går så snabbt beror dock mest på att batteriet är så litet. Sladdarna är långa nog att räcka över bilens nos även om eluttaget skulle sitta på höger sida, hushållsdosan tillåter endast laddning med 10 ampere och det går inte att ställa in nivån själv. Sladdarna har en särskild liten väska som det är nästan omöjligt att få ner dem i efter att man tagit ut dem, och ett särskilt fack i bagageutrymmet där de däremot lätt ryms. Det följer också med ett par handskar för att man ska slippa bli skitig när man håller på med sladdarna. Snabbladdning är inte möjlig.

Maxa elen eller förbrukningen

När batteriet är tömt, träder bensinmotorn in smidigt men lite bullrigt – Mini har inte prioriterat ljuddämpning utan vill nog att motorn ska höras. Det finns inga officiella värden för förbrukning på enbart bensin, men under 0,7 liter milen är svårt att klara och uppemot litern per mil hamnar man lätt på. Det finns tre körlägen, EcoPro, Comfort och Sport, och till skillnad från många andra bilar har de verkligen olika karaktär. Tyvärr skjuter förbrukningen också i höjden om man lämnar eco-läget, och ännu mer om man slår på sport-läget. Den största skillnaden är att den sekventiella, sexväxlade växellådan väljer en lägre växel i sport-läget, till liten praktisk glädje eftersom det går så snabbt att växla ner när man vill. Det sker antingen genom att trycka på gasen och låta lådan själv förstå att jag vill växla ner, eller genom att föra växelspaken åt vänster eller uppåt-neråt. Tyvärr innebär redan det att spaken förs vänsterut att Minin antar att jag vill köra sportigt och går ner en växel och upp i motorvarv och förbrukning. 

Väljer man att utnyttja all kraft, är Countryman trots sin tyngd snabb. 0-100 km/h ska gå på under sju sekunder, det känns inte riktigt så men den viktigare accelerationen för omkörningar i landsvägsfart är definitivt snabb.

Som så många andra laddhybrider, går det att köra maximalt på el, låta bilen välja själv i Auto eDrive eller spara el i batteriet för att använda senare, t.ex. om man vill köra avgasfritt när man kommer till stan. I Auto eDrive kan bilen gå på enbart el i upp till 80 km/h, i Max eDrive i upp till 125 km/h. Däremot finns inte funktionen att ladda batterierna under färd, fast det sker ändå så länge batteriet har under 50% laddning, vilket förstås drar upp förbrukningen och känns onödigt om man ändå är på väg hem till ladduttaget. Tyvärr återgår inte bilen till maximal eldrift efter att man trampat så hårt på gasen att förbränningsmotorn måste träda in, och den startar alltid i läget där bilen väljer själv.

Överraskande praktisk

Ur-Minin var ju urpraktisk, med ett hjul i varje hörn och tvärställd motor för att maximera innerutrymmena. Sen har Mini betonat andra värden, och Countryman kanske inte främst köps för att den är praktisk, men den är överraskande rymlig. Det beror delvis på Minins form med räta karossidor och nästan vertikal framruta. Laddhybriden har fått några design-kännetecken i gult, som att S:et i Cooper S-loggan är gult, och som E-loggan på sidorna. Laddningen sker på vänster framflygel. 

Baksätet är komfortabelt för två och okej för tre, med möjlighet att luta ryggstödet i flera lägen, medan möjligheten att skjuta sätet framåt-bakåt som andra Countryman har, har offrats för batterierna som ligger under baksätet. Sätet är också höjt tre centimeter för att batterierna ska rymmas, men det blir takhöjd nog kvar i alla fall. Bränsletanken har krympts från 51 till 36 liter för att bagageutrymmet ska hållas så stort som möjligt, och försetts med en särskild skyddsventil så att bensinen ska hålla sig även om man kör väldigt mycket på bara el. Bagageutrymmet tappar 45 liter till 405 eller 1275 med alla sätena fällda – de fälls i 40/20/40-delar. De dubbla bakdörrarna från Clubman är borta här, bakdörren är normal vilket må se tråkigare ut men är mer praktiskt. Men det finns lekfullhet kvar; en slags pick-nick-bänk kan dras fram ur bakre stötfångaren. I motsats till vissa andra laddhybrider, så får inte Countryman dra släp alls. 

Inredningen andas Mini lång väg, särskilt de runda instrumenten, även om hastighetsmätaren nu fått flytta från den enorma cirkeln i mitten av panelen till rakt framför föraren, där den följer med ratten när jag ställer in den. . I jättecirkeln finns istället gps, radio och information om hur bilen drivs för tillfället. Minin har också en särskild e-power-mätare som ersätter varvräknaren; är nålen i gula fältet kör vi på el, är dne i det gröna återförs energi till batteriet. Mätaren är särskilt i början till god hjälp för att slippa att förbränningsmotorn drar igång; ganska snabbt lär jag mig var gränsen går och kan utnyttja elmotorns hela vridmoment utan att bensinmotorn startar. 

Liksom andra Minis sköts många funktioner med vippbrytare på mittkonsolen, men den gula start-vippknappen är unik för laddhybriden. Vad som sköts på vilket sätt är inte uppenbart; annat har knappar och vissa saker sköts med touch-knappar på pekskärmen. Sammantaget betyder det att man tar blicken från trafiken lite för länge och lite för ofta för att det ska kännas riktigt säkert, och det är bara delvis en vanesak – även i en annan Mini jag kört i åtskilliga år måste jag släppa vägen med blicken för att hitta reglagen. 

Fram-, bak- och fyrhjulsdriven

Ladd-Minins teknik känner vi igen från BMW X1 och 225, det är samma egenproducerade batteri på fem moduler med 16 battericeller var och relativt beskedliga 7.6 kWh, och den likaledes koncerninterna elmotorn driver på samma sätt. Batterierna ligger under baksätet och elmotorn sitter över bakhjulen, som den också driver. Det betyder att bilen är bakhjulsdriven när den enbart går på el, framhjulsdriven när batteriet är tömt och fyrhjulsdriven när båda el- och bensinmotorn används. 

Det kan låta som en ganska oförutsägbar färd, men så är det inte alls; jag skulle inte alls kunna säga hur bilen drivs utifrån hur den uppför sig. Fyrhjulsdriften gör inte Countryman till någon terrängbil, bland annat för att den inte går att säkerställa hela tiden, men den ger i alla fall ett något ökat grepp vilket kombinerat med den lite högre markfrigången gör att bilen inte gör bort sig på småvägarna i skogen. 

Säkerhet: Vi hade väntat oss mera

När Euro NCAP krocktestar bilar anger de alltid för vilka versioner testresultatet gäller, och laddversionen brukar ingå även om det är en diesel de krockat. För Countryman, som får fem stjärnor, anger de dock uttryckligen, utan förklaring att betyget inte gäller laddhybriden. Mycket är dock direkt överförbart, som det medelmåttiga betyget för fotgängarsäkerhet (64%) och för aktiv säkerhetsutrustning (51%). Vi hade faktiskt trott att säkerhetsutrustningen skulle vara mer rikhaltig, här finns inte knä-krockkudde, ingen vingelvarnare eller filhållare, och bara ett ganska basic autostopp-system. BMW har helt enkelt valt att inte stoppa in teknik de ändå har ens i den dyraste Minin. 

Laddhybridens dilemma

För att Countryman Plug in ska vara riktigt grön måste den köras väldigt korta sträckor med ett par laddtimmar mellan körningarna; vi kom ju inte längre än maximalt tre mil på el och snabbare än drygt två timmar går det inte att ladda fullt igen. Så kort kör nästan ingen, och därför föredrar vi laddhybrider med större batteri och längre el-körsträcka, som VW Golf och Kia Niro som klarar över fyra mil på el.

Utöver begränsningarna som laddhybrid, så är Countryman dyr, liksom alla andra Mini, men andrahandsvärdet är väldigt bra så mycket av pengarna får man tillbaks. Trots den höga prislappen kommer Minin ganska barskrapad, och bör kompletteras med något eller några av de många olika utrustningspaketen, som Chili med smart farthållare, sportstolar delvis i läder, klimatanläggning, LED-strålkastare och en del annat. Drygt 40 000 kronor är mycket, men också här får man tillbaks mycket av pengarna och en barskrapad Mini är svårsåld. 

Är man sugen på en Mini så är laddhybriden en långt trevligare bil än dieselversionerna och överkomligt dyrare än enbart-bensinversionerna. 

Vi gillar: 

• Pigg
• Kul
• Rymlig
• Väghållning
• Egen stil
• Eldrift (men bara i två mil)

Vi ogillar:

• Kort räckvidd på el
• Inte särskilt snål på bensin,
• Saknar senaste säkerhetsutrustningen

Överväg också: 

• BMW i3, ren elbil eller räckviddsförlängaren REX; lika kul, lika snabb, bättre på el
• VW Golf GTE, vuxnare bil men väl så snabb och mycket längre el-räckvidd
• Kia Niro laddhybrid; billigare, enklare, men samma attityd och dubbla räckvidden

Gröna Bilisters testpilot – Mattias Goldmann, maj 2018