Niu M1 pro (elmoped)

Elcykelpremien är egentligen mest lönsam för EU-mopeder, där de 25% delfinansiering räcker för att göra eldriften lönsam. Här är också klimat- och miljönyttan mer självklar än för den som byter från cykel till elcykel. Vi testar den mest hypade elmoppen, Niu.

  • Klass: EU-moped klass 1 
  • Motor: Bosch, 1.6 kW maxeffekt, 1.2 kW nominell effekt, max vridmoment 110 Nm 
  • Toppfart: Strypt till 45 km/h (även läge för 25 km/h) 
  • Mått: Längd 164 cm, bredd 66 cm, höjd 110 cm, hjulbas 115 cm, markfrigång 12,6 cm, hjul 10 tum 
  • Batteri: Litiumjon 48 V, 32 Ah, 8,3 kg, 150 celler LG18650 
  • Laddtid: 6 timmar (tomt till fullt), 20 min ger 20-30 km 
  • Räckvidd: 58 km enligt EU-standard, 70-80 i snitt, 100 km med 65 kg förare som håller 20 km/h jämn fart 
  • Vikt: 59 kg, maxlast 100 km 
  • Sittplatser: 1 
  • Garantier: 3 år på ram och batterier 
  • Service: Efter 500 km eller 6 månader, sedan en gång om året eller var 4000 km 
  • Pris: 24 995 kr (samma pris för Sport med 25 km/h maxfart)

Succé från nätet 

Elmopeden Niu lanserades som ett crowdfundingprojekt på kinesiska jd.com 2015 och nådde 11 miljoner dollar på två veckor. Året efter crowdfundade de 13 miljoner dollar till för M-modellen, som vi testar nu. Bakom crowdfunding-satsningen låg en tanke om att det är här man möter morgondagens millennialskunder, särskilt i Kina. Till en början såldes den inte ens i butiker, men nu finns Niu på över 350 butiker i Europa och globalt har det sålts över 350 000 Niu.

Elmopedernas Tesla

Vad är då grejen? Framför allt att göra en riktigt attraktiv produkt, och enbart erbjuda den som eldriven. Jämförelsen med Tesla är uppenbar, både i marknadsföringen där påkostade event ersätter reklam, och i att Niu använder samma batterityp som Tesla, och samma sätt att paketera batterierna. 

Var och en får själv bedöma om Niu är snygg eller inte, den är i vart fall inte bara en upprepning av den gamla vespa-designen eller ett försök att se ut som en tuff motorcykel, som så många andra. Designen är minimalistisk, och utförandet också; det är bara en lätt stålram med tre större plastsjok. Tyvärr är hållbarhetstänket inte så konsekvent, det är ABS-plast som tillverkaren stolt anger är ”non-recycled”. Men flera fina detaljer gör att Niu sticker ut från andra mopeder, som att nyckelhålet blir upplyst och lätt att hitta om jag trycker på nyckelkedjan, att jag kan få ett plingljud när jag trycker på nyckeln för att hitta just min elmoped på p-platsen och att det går att ladda mobilen genom mopedens usb-uttag. 

Den har också farthållare vilket är praktiskt när man ska köra en längre sträcka på landsväg, så att man slipper få kramp i handen av att hålla gasen uppe. Dessutom ett larm som efter att det slagits på med fjärrkontrollen går igång om någon försöker flytta mopeden, lyfta stödet eller öppna sätet där batterierna ligger. Tyvärr funkar larmet inte när batteriet är uttaget för laddning. Dessutom har Niu inbyggt SIM-kort. Med det och en enkel app på min smartphone kan se hur långt jag kört, hur fort och faktiskt exakt vart, dessutom var mopeden står parkerad i fall jag skulle glömt den – eller ifall någon flyttat på den. Därtill hur mycket batterikapacitet jag har kvar, men tyvärr kan jag inte använda gps:en medan jag kör. 

För den som vill bygga på sin Niu går det att köpa till pakethållare, toppbox, ryggstöd, framkorg, sidoväska, vindruta och benvärmare, därtill specialdesignade hjälmar och annat; till skillnad från många elbilar är inte tillbehörslistan kort bara för att fordonet kan laddas. Jag skulle välja åtminstone vindrutan, det mikroskopiska vindskydd som är standard gör varken från eller till. 

  

Elen ger kraft

Moped kör man i stan för att det är smidigt och snabbt. Och det är både smidigare och snabbare med eldriften. Ja, toppfarten är förstås den samma – den är elektroniskt begränsad till 45 km/h som för alla EU-mopeder. Men man kommer iväg från rödljuset och upp i fart så mycket snabbare med elmopeden; här skiljer den sig inte från elbilen. Och man slipper koppla och växla, och istället för att igång motorn är det bara att vrida om startnyckeln och trycka på start. 

Motorn från Bosch sitter direkt i bakhjulets nav vilket betyder att man helt slipper den annars så förargliga kedjan eller remmen, och att motorn driver direkt på hjulet med minimala effektförluster och minimalt ljud – en del elfordon har ett vinande ljud men Niu är helt tyst. 

Att köra är lekande lätt. Jag gasar med högerhandens reglage, bromsar med handbromsar där vänster går på bakhjulets trumbroms och höger på framhjulets skivbroms. Bromsarna tar fint och mopeden känns bra balanserad.

Av säkerhetsskäl går motorn inte igång om stödet är nere. I motsats till de flesta andra elmopeder så har Niu bromskraftsåterföring, men den är inte särskilt effektiv utan återför maximalt tio procent av bromskraften. Därför är det extra bra att Niu inte automatiskt bromsar när man släpper gasen utan bara frihjular. Tack vare elmotorns höga vridmoment från start, kan Niu starta i upp till 15 graders lutning, och genom att batteriet sitter högt kan den vada i upp till 30 cm vatten.

Instrumentbrädan ger snabbt och tydligt den information man behöver, inklusive förstås hur mycket kraft det finns kvar i batteriet. Halvljuset är LED och automatiskt, men följer till skillnad från de flesta andra mopeder inte styret utan pekar alltid rakt fram. Då är det bra att ljusspridningen är bred; 30 grader för halvljuset medan helljuset har 40 grader, och bakljuset går långt ut på sidorna, vilket ger bra synlighet i mörkret. 

Lättkörd – men inte överallt

Jag sitter bekvämt upprätt på Niun, men den är strikt ensitsig, både i vad som är godkänt och vad som funkar. Visserligen är sätet långt, men det finns inget att hålla tag i och inga fotpinnar bak, därtill är maxlasten bara hundra kilo. Inte ens att skjutsa barn är lagligt. 

Det finns två effektlägen, där ettan begränsar hastigheten till knappt 20 km/h och tvåan ger högsta hastigheten, 45 km/h. Man byter läge med höger tumme under färd om man vill. 

Ett Eco-lyser när jag kör snålt, vilket mest handlar om att hålla nere farten. Men eftersom man enligt regelverket måste köra på bilarnas vägbana – inte cykelvägen – så är det vanligtvis högsta effektläget och full fart som gäller. Niu är helt tyst när jag kör den, inget varningsljud som många elbilar och inget vinande från motor eller kraftöverföring. Härligt – men också viktigt vara beredd med tutan!

I innerstan är jag snabbare än bilarna och njuter av att så smidigt kunna utnyttja minsta lucka och parkera var som helst. Men när jag kommer ut på 70-väg känns det väldigt utsatt och jag längtar efter cykelvägarna – någon gång står valet bara mellan motorväg och cykelväg, där jag väljer att bryta mot lagen och samsas med cyklarna. Det är inte lagligt och jag förstår det – det gäller att hålla nere farten och Nius backspeglar gör att den tar mycket plats. Här blir EU-mopedens dilemma klart; lite för långsamt för trafiken annat än i innerstan, för stor för cykelvägarna. Dessutom får man inte parkera den som en cykel; den ska stå på p-plats och betala p-avgift som en motorcykel. En lapplisa tipsar mig om att skruva av nummerplåten bak, så står jag gratis…

Batteriet under rumpan

Batteriet ligger under sätet, där det annars skulle rymmas en hjälm. Nu ryms bara laddutrustningen och ett kedjelås; laddkabeln ryms inte eftersom adaptern är så klumpig. Andra elmoppar vi testat har plats för ett andra batteri, det går inte här och jag tror få behöver mer räckvidd än vad Niu har på en laddning. 

Nästan alla elmopeder använder numera litiumbatterier precis som elbilarna; det finns fortfarande en del billiga varianter med blybatterier men de bör man avstå från. Niu gör en stor sak av att batteriet är uppbyggt på samma sätt som Teslas, med mängder av små cellbatterier. Tyvärr avspeglar sig inte tillverkarens skryt om batterierna i den tilltro de visar till dem; garantin är bara på tre år. Däremot är serviceintervallen längre än för bensinmopederna; efter 500 km eller 6 månader är det dags för en första service, sedan en gång om året eller var 4000 km. Jämfört med en bil är det täta intervaller, men jämfört med bensinmopeder får man köra långt mellan gångerna. ’Räckvidden beror på hur den körs; en 65 kg förare som håller 20 km/h jämn fart i vackert väder på plan väg ska kunna komma tio mil, tillverkaren anger 70-80 i snitt och det blir 58 km enligt EU:s mätmetod. Vi kommer strax över fem mil på full laddning, men då kör vi stora delar av sträckan i högsta fart. Milkostnaden i el räknat hamnar då kring en krona beroende på elavtal.

När batteriet är halvfullt börjar maxhastigheten sjunka något, så att Niu vid 20% kvarvarande kapacitet bara går 40 km/h, och när kapaciteten sjunker under 10% går mopeden automatiskt över i läge 1, där maxfarten är begränsad till strax under 20 km/h. 

När det är dags att ladda är det bara att ansluta kontakten till väggen direkt från mopeden, alternativt att lyfta ur batteriet och bära med sig det in – det är en snygg kub på åtta kilo med ett bra handtag att bära i. På batteriets ovansida finns indikatorer som i fem steg à 20 % visar hur laddat batteriet är. Tyvärr är själva laddaren väldigt tung, men laddningen sker i alla fall helt tyst – i motsats till vissa andra vi testat med bullrande fläktar. Däremot stängs inte laddningen av när den är klar, och efter mer än ett dygns laddning kan batteriet ta skada. Det är lite dumt, eftersom batteriet samtidigt inte bör stå mer än en vecka utan att underhållsladdas; om man inte använder mopeden vintertid bör man alltså varje vecka dra i och ur sladden. Batteriets kapacitet ska helst hållas mellan 30 och 70 procent och det bör laddas i temperaturer mellan 10 och 35 grader. 

Game over för fossilmopeden

NIU-elmopeden har ingen direkt motsvarighet med bensinmotor, men de närmast jämförbara i katalogen från KöpEnScooter kostar ungefär 5000 kr mindre, vilket nästan helt kompenseras av att elcykelpremien gäller och ger upp till 25% av kostnaden, upp till 10 000 kronor. Därför är det lätt att hålla med importören om att den eldrivna är ”ett bättre alternativ”; merkostnaden går lätt att tjäna in eftersom det varken går åt bensin eller olja och inga remmar eller kedjor behöver bytas. Elkostnaden är ungefär en krona milen, mot minst en femma för bensinen. Dessutom är elmopeden mycket roligare att köra, eftersom den är piggare. Sammantaget bör det vara game over för förbränningsmotor-mopeder som bullrar, stinker och förorenar. 

Importören berättar att elmopeden inte bara lockar kunder från fossilmopederna utan också från de som aldrig övervägt en moped förut. Elmopedens toppfart på 45 km/h, den lite högre komforten och möjligheten att köra lite längre gör det uppenbartför många  att man kan ställa bilen.

Men för den som inte behöver 45 km/h ska man komma ihåg nackdelarna med en el-EU-moped jämfört med en elcykel. Mopeden måste trafikförsäkras och registreras med nummerplåt, man måste vara 15 år och ha ett AM-körkort alternativt körkort med behörighet A eller B, traktorkort eller förarbevis för moped klass 1 utfärdat före 1 oktober 2009. Mopeden får inte köras på cykelbanor och måste betala p-avgift. Det finns en version med toppfart 25 km/h också, som får användas som en cykel – men då är frågan vad mervärdet är jämfört med en smidigare elcykel. Välj själv vad som passar dig, men är det en moped du fastnar för så är eldrift självklart. 

Vi gillar

  • Elens alla fördelar; snabb direkt, tyst och avgasfri
  • Okej räckvidd
  • Lågt pris efter premie
  • Många smarta detaljer; larm, Sim-kort, farthållare
  • Lätthanterat batteri
  • Snygg!

Vi ogillar

  • Strikt ensitsig
  • Täta serviceintervaller, begränsad batterigaranti
  • Kraven som medföljer EU-mopedklassningen 

Gröna Bilisters testpilot – Mattias Goldmann, augusti 2018

Gillar du våra tester?

Stöd gärna Gröna Bilisters arbete genom att bli medlem – du behövs, vi behövs!

Läs mer och anmäl medlemskap på
www.gronabilister/medlemskap 

Gillar du våra tester? Bli medlem!

Stöd gärna Gröna Mobilisters arbete genom att bli medlem – du behövs, vi behövs!

Bli medlem