9/10: Electrifying California

Blogg 9/10: 

Electrifying California

Dimman sänker sig över hustaken i fashionabla Pacific Heights i San Francisco och mistlurarna nere på bayen tutar dovt. Efter en god middag med vänner sitter jag och pratar med Jim om innovationer. Han var en av de första för ett par år sedan att äga en Tesla Model S och jag är nyfiken på hans erfarenheter med bilen som jag (och hela bilvärlden) är imponerad av. Så jag undrar vad är det som inte är bra? Inget, säger han. Men helt perfekt kan den väl inte vara? Jim ler brett och säger, jag är investerare i Tesla.

I Silicon Valley tror man att det går att göra nya saker och gör dem också. Det är det som är hela andan och människor dras hit från USAs och alla världens hörn av magnetens och solens attraktionskraft. Jobba hårt, ha kul, lyckas kanske. Den amerikanska idén om att din yta är viktig ger självgenererande energi.  Men den coola hårt jobbande imagen som alla vill både visa och se kan också vara bedräglig, ibland är det mycket snack och lite verkstad med svenska mått mätt. Öppenheten och rakheten är effektiv men av och till tuff och man kan ana att attityden inte ändrats mycket sedan vilda västern och guldgrävartiden för 160 år sedan när San Francisco snabbt byggdes upp. 

Nere vid anrika St Francis Yacht Club parkering står kaliforniernas alldeles egna bil, Tesla Model S tätt parkerade. Elbussar har länge rullat tyst i på de vackra stadsgatorna och kabelspårvagnarna är helt oförändrade tekniska reliker som slamrar och går upp och ner för backarna. Gå och cykla är lätt inne i San Francisco för dem som orkar och de är många. Fastighetpriserna går sällan ner i SF, många vill flytta hit inte minst rika asiater. De allt finare renoverade husen på höjderna attraherar folk med pengar och det gör även området kring Mission där de ursprungliga hispanoinnevånarnas trängs ut. Om det inte är någon missnöjesprotest så kan de hippa techies kliva på de sk Google bussarna på morgonen och logga in på jobbet medan de blir körda till kontoret i Silicon Valley. Eller så samåker man med någon via t ex Lyft.  Men de 5 milen med bil one-way till Palo Alto klockar lätt två timmar i rusningstrafik. På 70-talet var Bay Area Rapid Transit (BART) en unik attraktion av modernitet och smidigt kunde man åka från SF till Berkley på andra sidan bayen. Problemet idag är att man knappt underhållit systemet, biljettautomaterna är hoptejpade och vissa tunnelsträckor har så hög bullernivå att banorna hade stängts direkt av hälsoskäl om det hade varit i Sverige.

Storskalig miljöförstöring pågår bland annat i jordbuksindustrin som är Kaliforniens huvudnäring med bland annat växtgifter och sinande grundvatten. Planetens klimatproblem slår hårt mot Kalifornien som har ett vattenunderskott närmare Vätterns storlek efter flera torra år. Paradoxen är att kalifornierna länge tillhört avantgardet i miljösammanhang, faktiskt sedan långt före hippietiden. De som har råd handlar självklart bara miljömärkta varor och statens unika Zero Emission Vehicle mandat har under ett par decennier tvingat bilindustrin att sälja nollutsläppsbilar, vilket drivit utvecklingen också i resten av bilvärlden.

Den största enskilda energikällan för statens elgenerering kommer från fossil gas och en femtedel från förnybara energikällor. Hembatterier kan öka på bl a antalet ”off-grid” hushåll. Stadplaneringen i många urbana områden är gjord nästan enbart för transport med bil och motorvägssystemet byggdes klart till största delen på 70- eller 80-talet. De flesta vill bo i ett hus med ett stort garage. Folk verkar i allmänhet tycka trafikkaoset på den nu otillräckliga freewayen får någon annan lösa bara det inte kostar mer skatt – jag vill ha min bil och den är helig. Det är faktiskt inte ovanligt att sitta stilla på en igenkorkad motorväg i ödemarken mellan metropolerna i norra och södra Kalifornien en helgdagskväll. Sent om länge har det första spadtaget nyligen gjorts för att bygga en snabbjärnväg som skall klara sträckan Los Angeles – San Francisco på två timmar. Men den är klar först 2029.

I bilkön genom Palo Alto till San Francisco lyssnar jag på NPR och jag har god tid på mig. En ekonom menar att nästa bankkris kan bli de stora lånen till fordon som amerikanerna tar. För några olika bilar är kul att ha och helst en STOR som man kan resa ut i öknen med, gärna en husbil/trailer med ett garage inbyggt därbak för en off-road jeep.

På den köpvänliga LA Auto Show är bilarna allt större och mer premium. För att locka kunderna har kvalitetsnivån framförallt i interiörerna höjts, det är lager på lager av krom, aluminium, läder, sömmar, och äkta trä. Inte precis någon viktminskning där. I april publicerade Wall Street Journal statistik för bilförsäljningen i hela USA. Bensinpriset har gått ner med en tredjedel på kort tid och försäljningen av lätta lastbilar har ökat rejält så att de tre stora amerikanska bilmärkena toppar försäljningsstatistiken av personbilar/SUV:ar/pickup:er sammantaget med varsin pickup truck, före Toyota Camry som traditionellt är storsäljare. Så den vanligaste bilen är numera en lastbil.

Som så mycket annat i Kalifornien går utvecklingen åt motsatta håll samtidigt. Efter decennier av mycket snack har nu bränsleceller äntligen blivit verkstad. Hyundai kom före sin förebild Toyota med att presentera en bränslecellsuv, men i höstas presenterade Toyota sin Mirai Fuel Cell Vehicle som är klar för kalifornienmarknaden i år. Teknikern i mig blir imponerad av den här produktionsbilen där man nu kan få sådan fart på elektroner att de i bränslecellspaketet kan alstra 120 kW med rimlig prissättning. Men mitt designerhjärta börjar definitivt inte att banka. Vad hände i designstudion? Dök den mystiske Mr.Uggly-San upp och menade att det inte är en Toyota om den inte är ful? Eller är det ett medvetet strategiskt grepp för att hålla efterfrågan nere eftersom ny teknik sällan går att takta upp i hög volymproduktion?  

Efter bilutställningen tar vi en tur till konstgallerierna neråt Santa Monica. Motiven är mindre abstrakta och mer mänskliga sedan sist. Den dyra konsten som ställs ut köps av och inspirerar inflytelserika människor och det är en hint om att de kommande åren kan bli mer humanistiskt inriktade enligt min trendspaningsfilosofi.  Men musikern och uppfinnaren Neil Youngs teckningar på sina gamla bilar – inklusive det brandhärjade elhybridprojektet LincVolt med en 1959 Lincoln – var ingen konstärlig hit.

Man kan fråga sig varför inte tidigare storsatsningar på miljöbilar slog rot bland bönräknarna och marknadsfolket när Tesla S lyckats och blivit så älskad av alla. Jag tänker på GMs EV1 elbil, ni vet den som såg ut som Ahlgrens skumbilar eller Audis fina A1, för att inte tala om Volvos ambitiösa miljöprojekt på 90-talet. Premium och prestanda är de enkla svaren. För någon direkt miljöbil i absoluta LCA-tal är en Model S inte med t ex kilovis av sällsynta jordartmetaller och 2.2 ton av annat material. Nej det mer underliggande skälet att man inte lyckats med det Tesla gjort har mer att göra med att den traditionella bilindustrin tillsammans med sina leverantörer superoptimerat en metod att ta fram bilar som nästan blivit en religion. Men nu håller den snabbt på att bli old-school där man har investerat och målat in sig i ett hörn och riskerar att köra åt fel håll som Nokia, Kodak eller Facit gjorde. Det blir än mer tydligt när man ser att företag som Uber kör åt ett helt annat håll. Utan att ens ha en sak att sälja är Uber ett av Silicon valleys högst värderade bolag. Businessen heter mobilitet.

Så alla de människor (ingen nämnd ingen glömdJ) i världens traditionella bilindustrier som nu ser Mr Musk som sin tankebroder och som kämpat med nytänkande projekt men aldrig nått beslut hos företagsledningarna, borde de åkt till Silicon Valley istället? Kalifornien är underbart men i mitt perspektiv kanske lite överhypat. Om inte vintern hade legat så dyster över Kista och Hisingen är jag övertygad om att Sverige istället hade varit det i särklass det hetaste stället för start-ups. Nu är vi bara näst bäst i världen. I de projekt jag arbetar med är jag en förespråkare för samarbeten på lika villkor mellan Kalifornien och Sverige – get the best of both worlds.

En eftermiddag för länge sedan under betongormarna där Highway 80 landar på San Franciscos udde fick jag lift med en lång guldfärgad Oldsmobile, bakom ratten vid bortre ändan av framsoffan satt en skön snubbe med bred vit hatt och nästan lika brett vitt flin. Alla åtta cylindrarna med var sin liters volym var inte helt med så den ryckiga tomgången vaggade bilen i otakt till soulen i högtalarna och det doftade söt motorolja.

Nu nästan fyrtio år senare åker Gunilla och jag samma väg över bayen och vi ser stadens vackra skyline i bilens framruta. Vi färdas med David i hans Tesla S och han kollar trafikalternativen på den stora touchscreenen med karta och det funkar riktigt bra tycker han. Jag känner mig tvungen att berätta om det som jag tycker var en lustig upplevelse nyligen med Jim som inte ville berätta om några brister på sin elbil. Så jag ställer frågan till David istället. Han ser allvarlig ut och säger att det finns egentligen inga fel på bilen, drivlinan till exempel har 16 rörliga delar så vad kan gå sönder? Och förresten, tillägger han, jag är också investerare i Tesla.

Text: Per Gyllenspetz / OMEV