Så främjar vi mobilisten – den nya tidens resenär

Bilen, Bränslet och Beteendet är tre ben som måste gå åt samma håll för att nå transportsektorns klimatmål. Men fastän den samlade kunskapen är tydlig med att cirka en tredjedel av utsläppsminskningen från transportsektorn måste ske genom beteendeförändring, hamnar det senare B:et ofta i skymundan för ett alltför ensidigt teknikfokus.

Transportsektorns klimatpåverkan är summan av allas val av drivmedel, fordon och färdsätt. Ett ändrat beteende bort från bilberoendet, är en grundbult för att nå klimatmålen. Samtidigt handlar den största mobilitetsutmaningen i städer inte om vad som kommer ut ur bilens avgasrör. Det handlar om den enorma mängd utrymme som bilarna kräver, både i drift och när de står parkerade. En bilkö med elbilar är ju trots allt fortfarande en bilkö och de flesta resor sker under fem till tio kilometer inne i samhällen där andra alternativ är fullt möjliga.

För att växande städer ska behålla sin vitalitet behövs inte fler bilister, snarare fler mobilister. Vad kännetecknar då mobilisten?

Mobilisten är den flexibla resenären som inte är fast i ett bilberoende. I stället använder sig hen av en palett av färdsätt för att ta sig fram beroende på vad som är mest lämpligt för syftet. Ska finkläderna på inför ett möte kanske elcykeln eller kollektivtrafiken är de bästa alternativen? Ska det storhandlas kanske lådcykeln är smidigast och är det dags att åka till landstället kanske bilen, den egna, delade eller hyrda ger bäst förutsättning? Mobilisten växlar mellan färdsätt utifrån ”the best tool for the job-approach”. Självklart är det lättare att vara mobilist i städer där det finns alternativ. Men även på landsbygden är det fullt möjligt för många att välja alternativ till bil på kortare sträckor.

Hur många som i dag känner igen sig i beskrivningen av denna nya tidens resenär är förmodligen få till antalet och egentligen mindre relevant. Ord har betydelse. Mobilisten är ett svar på många av de utmaningar ett bilorienterat samhälle ger upphov till. Att sätta mobilisten i fokus handlar framför allt om att kommunicera en lösning. Att bjuda in till en berättelse som framhäver vinsterna med att resa resurs- och yteffektivt. Vinster som kommer till gagn både för individen, hälsan, klimatet, framkomligheten och för samhället i stort.

Efter sex lärorika år med Gröna Bilister där jag kommit i kontakt med flertal experter och inspirationskällor inom hållbart resande och samhällsplanering liksom marknadsföring och psykologi, vill jag dela med mig av tio insikter.

Bilister blir inte mobilister om de behöver vara idealister. De flesta människor kommer inte att göra avkall på sin bekvämlighet för att resa mer hållbart. Men ett samhälle som är planerat med bilen som norm kräver yta med konsekvensen att avstånden blir långa. Bilen kommer därmed att utgöra det mest rationella och bekväma färdsättet för att ta sig fram. Kort och gott, bygger vi för bilen får vi ett bilsamhälle.

Hur vi utformar våra samhällen påverkar hur människor väljer att resa. I ett samhälle som designas med människan i fokus är avstånden kortare. Förflyttning kan till stor del ske till fots, cykel eller med kollektivtrafik. På så sätt ges fler människor möjlighet att vara mobilister. Inte på grund av ideologi, utan för att alternativen utgör de mest rationella och bekväma valen för att ta sig fram (ta gärna del av intervju med mobilitetsexperten och tidigare planeringschef i Vancouver stad, Brent Toderian som pratar om vikten av skala).

Förståelse för människor måste in i stadsplaneringen. Det menar Jan Gehl, arkitekten som utbildade sig under det modernistiska 60-talet som banade väg för bilsamhället, men fick nya perspektiv på stadsplanering efter att han gifte sig med en psykolog. Hans intressanta slutsats är att vi vet mer om lämpliga habitat för bergsgorillor och sibiriska tigrar än om vad som är det lämpliga habitatet för vår egen art homo sapiens. Förståelse för människors attityder och ambitioner saknas i stadsplanering, men det är just här lösningen ligger. Om man tänker på hur vi har levt historiskt gjorde vi det i stammar, i stora byar och i släkten. Vår instinkt är att umgås med varandra. Och precis som nya vägar föder mer trafik, är hans iakttagelse att gemensamma ytor och offentliga rum för människor skapar mer möten och vitalitet. Liv uppstår på platser där vi får chans att mötas. Därför behöver dessa ytor skapas.

Prioritera och bjud in. Att vända på trafikpyramiden och prioritera framkomlighet för gång, cykel och kollektivtrafik framför bilen har betydelse. Paris, Pontevedra, Vancouver, Barcelona är alla exempel på städer som påbörjat resan och berättat om erfarenheterna på Gröna Bilisters årliga konferens Mobilitet & Beteende. Alla vittnar om att när man väl har tagit steget vill få gå tillbaka (läs gärna mer i Gröna Bilisters bok ”Vänd på Pyramiden” skriven av Fredrik Holm).

Anta ett jämställdhetsperspektiv. ”Om Sveriges befolkning i genomsnitt reste som kvinnor i alla åldrar reser, skulle ny teknik och bränslen räcka för att klimatanpassa transportsystemet”. Det kommer forskarna Lena Winslott Hiselius och Lena Smidfelt Rosqvist fram till i en av flera uppmärksammade forskningsartiklar som tydliggör att genusperspektivet har enorm betydelse för hållbarhetsfrågan, framför allt i den manligt kodade transportsektorn. Om detta kan det skrivas meterspalter, men sammanfattningsvis finns stora skillnader i mellan hur män och kvinnor reser-  inte minst deras attityder till klimatfrågan. Män är generellt mer bilburna än kvinnor och där det finns alternativ till bil väljer kvinnorna det i påtagligt större utsträckning. Kvinnor som målgrupp är också mer förändringsbenägna och positiva till styrmedel som begränsar bilism och främjar mer hållbara alternativ.

I de beslutande organen finns dock betydligt färre kvinnor med påtaglig ojämställdhet. Det bidrar högst troligt till färre satsningar på gång, cykel och kollektivtrafik (dvs de färdsätt som kvinnor värderar i högre grad än män) som får stå tillbaka för en mer teknik- och bilorienterad planering.

Att anta ett jämställdhetsperspektiv i trafikplaneringen ger alltså bättre förutsättningar att vända trafikpyramiden och därmed underlätta för fler att bli mobilister. En jämställd representation där besluten tas i kombination med obligatoriska jämställdhetsanalyser i det tidiga stadiet är två lågt hängande frukter för att vända utvecklingen. Den svåraste frukten att plocka, men kanske den viktigaste, handlar därtill om att arbeta med attitydfrågor och normer.

Det som är bra för barnen är bra för alla. Att i en stad se barn leka och röra sig är även tecken på kvalitet. Det som är bra för barnen i en stad är ofta bra för samhället i stort. Miljöerna är trygga, avstånden korta, det finns möjlighet till ytor att leka på och en närhet till parker och grönområden. Biltrafik, buller och avgaser är utom räckhåll. Det räcker med att se tillbaka på sin egen barndom för att påminna sig om hur viktigt närområdets utformning har varit för att forma oss som vuxna.

Barnen är framtidens mobilister. Att ge dem tillgång till trygga miljöer med möjlighet att självständigt ta sig fram till fots eller cykel tidigt, skapar förutsättningar för ett hållbart resebeteende genom livet. Ett barnperspektiv, som går helt i led med punkt 2 i listan, gynnar dessutom mobilister redan i dag.

Gör det lustfyllt. Att ha tillgång till alternativ är inte allt. Att alternativen dessutom görs attraktiva skapar ännu bättre förutsättningar för fler att välja dem. För att låna ett citat av Vancouver’s Brent Toderian: ”As a user, I’ve got choices. And the best thing is not just to have available choices but delightful choices, every day”

Lågt insteg- stor belöning. Att göra insteget lågt och belöningen hög är en bra metod för att främja beteendeförändring. Kampanjer där till exempel bilister har fått prova på att elcykla under en bestämd tid har visat imponerande resultat. Ingen kan med lätthet ändra beteende över en natt, men alla kan prova på en ny vana under en kortare tid. Och ju större belöning, desto större sannolikhet att vanan blir bestående på längre sikt.

I vår rapport Effekter av beteendepåverkande åtgärder inom transportplaneringen – en kunskapssammanställning skriven av Alfred Andersson, presenteras vilka beteendepåverkande åtgärder som ger bäst effekt.

Förändring av tankesätt kräver marknadsföring. Villa, Volvo och vovve är en stark inpräntad bild i den svenska folksjälen. Så länge vi ständigt matas med marknadsföring som vill att vi ska köra mer bil och större bilar, kommer det alltid att vara en utmaning att reglera bilismen med syfte att minska den. Regleringar, samhällsplanering och marknadsföring behöver gå hand i hand.

Och även om vi lyckas med bättre utformning av våra samhällen, behöver idén om den mänskliga staden, den hållbara mobiliteten och alla de positiva effekter som tillkommer, fortfarande marknadsföras. På så sätt förändrar vi tankesätt.

Det går. Det finns mycket kvar att göra för att nå transportsektorns klimatmål, men i stunder det kan kännas uppgivet finns mycket att lära genom att snegla på andra sektorer som genomgått ett paradigmskifte. En av de mest framträdande exemplen är de styrmedel, lagar och marknadsföring som reglerat cigarettanvändning och attityden till rökning. Bilen har nämligen stora likheter med cigaretten. Och har vi kunnat få rökning att gå från hunkigt till sunkigt, kan vi ändra beteende och normer även på detta område